Tack till underbara Cilla för Awarden

Jag kan stolt meddela att jag fått en Award från Cilla, med bloggen Vit som snö.
Jag ger den först tillbaka till Cilla.
Och jag ger nu till Birgitta med bloggen Utsikt från vävstugan.
Lotta med bloggen Livets väv. AnnaMaria, med bloggen, Ett rött monogram.
Carin med bloggen Cajsas rum
Fia, med bloggen. En salig röra. Lena med bloggen, Rosenskärnas diversehandel.
Helena, med bloggen Mysigt hemma. Märta med bloggen Ängs gård.
Och till er alla andra, som skriver till mig och förgyller min dag.
Kram från mig Zara

Torkaderosor i mitt kök.
En härlig kula på en spetsduk, som pryder mitt skåp i köket.
























I bland tycker jag om att vara huslig,
Då stryker jag på min gamla stykbräda, som man sätter upp på en stol i ena änden.
Linneduken har jag sytt och gjort chablontryck av egna mönster.



























En klänning som hänger på vävstolen, har jag köpt mig. I bakgrunden kan man se det gula skåpet som har väntat på att bli vitt i över 20 år. Blir det bra med vit färg på det skåpet?
























Här nedan är några bilder från min stuga i skogen, här är ett köksfönster med bordet framför, och de blå stolar som jag målat för jättelänge sen med monogram, innan jag visste att sånt skulle bli modernt en dag. Mina rostabletter gillar jag.
Här är en bild på en gammal soffa som jag sydde ett överdrag till när barnen var små och nu har det hamnat här. Ena dörren skrapade min dotter på men hon tröttnade och nu har det liksom stannat av där i stugan.Golvet målade jag tydligen rutigt en gång. Men jag tycker så mycket om de handblåsta glasen i fönstren. Ser ni hur solljuset blir, brokigt och levande genom de vackra fönstren, och när man är där så fladdrar ljuset och rör sig, jag brukar stå som hypnotiserad och titta på det tills maken säger.Nä nu får du lov att komma, när vi ska åka.
I ett litet rum på sidan om har jag målat golvet svagt vitlaserat, översållat med gula blommor och prick i mitten så har jag målat en krans av Rosenskära som jag tecknat av från trädgården och sen skurit ut i plast och tryckt olika nyanser. En del är förenklade och en del är detaljerade för att skapa en spänning, tokigt va. Men jag gillar nog de rosa mest.
Sen måste jag som avslutning visa mina tulpaner som nu hunnit bli så här stora, och fina, i blandade färger och former inte visste jag att de skulle överleva här, jag testar.
Jag har inte någon stor trädgård utan jag fotar det som finns och just nu när vi bygger så hinner jag inte med trädgården, men eftersom jag är fotonörd så fotar och fotar jag. Jag kan inte låta bli.
Dessa underbara tulpaner vill jag tillägna er alla ni bloggvänner som så mycket förgyller min tillvaro. Tusen kramar till er.

Sist avslutar jag med att visa min jättehibiskus som jag burit ut på vår ännu inte färdiga altan, med de hopspikade brädbordet, liljekonvaljer som doftar underbart och en bacopa, jag älskar den blomman, och violerna står också där..
Ja här drömmer jag mina drömmar och spinner mina vävar om hur det en dag ska bli, när det blir klart. Kram till er bloggväner igen från mig Zara

HURRA! HURRA! HURRA! Jag vann kakduken.
Från Gulliga Birgittas blogg. UTSIKT FRÅN VÄVSTUGAN.
Birgitta, är en av det allra skickligaste väverskor som jag någonsin sett.
De är otroligt fina och jämna jag har aldrig sett maken, sen har hon en mycket säker känsla för färg och form.
Hon har också en vävhastighet som är ovanlig.
Tack Birgitta, också för din vänlighet i dina kommentarer.
Jag tar med stolthet emot vinsten från dig.
Kram till dig Birgitta, besök gärna hennes blogg så får ni se själva.Sen tillverkar Birgitta även kuddar som hon väver och syr blommor på, med en lika skicklig hand, kolla hennes hemsida.
Kolla där i gallery så förstår ni vad jag menar.
Visst har jag tur.
Eller hur.

30 år

30 År.
Av lugn, frid, med små öar av störningar.

30 År av utnyttjande från vänner som såg vår snällhet, vänner som inga vänner var.
30 år av gemensamma stoooooooooooooooooooora stunder, då liv, då barn föds, då barn gör och säger de mest fantastiska saker som kan sägas och göras.
30 År av ljuvliga stunder, härliga barnaarmar omkramar oss, mjuka munnar som pussar snälla ord som sägs.
30 år tillsammans, av kamp, av hård kamp i mycket svåra stunder, och av vila, av frid, av tröst, av omtanke, av omsorg, av bön.
30 År av upptäckter, av kärlek, av sorg, av smärta, av njutning, av liv,av stunder som farit, av glömsk smärta,av skönhet, av naturens närhet.
30 år av besvär, med mygg av fisketurer, bärplockning, långgggggggggggga rader med kalas.
30 år som funnits, nu är de passerade som en gammal film, minns jag det som skedde, som i en dröm, jag vet att det fanns, jag vet att det skedde, men hur mycket finns kvar, hur mycket lever kvar.
Åren har format oss, gjort oss starka på vissa ställen svaga på andra.
Vi har kämpat i livets väv, vi har älskat, vi har gjort allt som stod i vår makt för vår familj, för våra vänner, för våra barn.
Ännu vet vi inte om vi lyckades, men vi vet att vi båda kämpade.
Vi lever NU och bara NU, vi kan inget annat, allting som varit har definitivt farit, vi kan ingenting förändra av det förgångna.
Nu börjar vårt liv med om vi har tur, 30 nya år.
Vi lever nu och kan bara känna det som finns just exakt NU.
Så barmhärtig kan tiden vara.
Nu har vi lärt oss, att små, små saker som är bra, gör livet behagligt.Vi måste ta tillvara på alla de små saker som känns bra, livet tycks mig bestå av en lång, lång, rad små saker.
Och det bildas en väv som inte ännu är riktigt klar.
Vi har kämpat tillsammans och vi fortsätter, det kallar jag kärlek, att hålla ut i de svåra stunder. Det är inte det lätta i livet som ger närhet och kärlek.
Jag och han, vi vet inte om vi har gjort rätt i många stycken, dock försökte vi.
Och vi är en hel familj, det är jag stolt över.
Det finns massor av kärlek, kärlek, kärlek.
Mannen, barnen, hela vår stora jättefamilj.
Det vet jag att det finns kvar, de, alla mina älskade, som fullkomligt bor och lever inne i mitt hjärta för evig tid.
De är det ända spår som lever både då och nu och för alltid, allting ska försvinna från mig, alla mina saker och allt materiellt, men den kärlek vi tillsammans har vävt ihop den lever och sträcker sig genom alla tider.

NU blir det spännande att fortsätta att se, vad livet har i beredskap för oss.
Inte visste jag att det skulle bli just du mannen i mitt liv som skulle bli just mannen i mitt liv, men så blev det, och så är det.
Vi är starka nu, ingen kan utnyttja oss längre, ingen kan bestämma en enda sekund över våra liv.
Jag och mannen ser numer genom de flesta murar, vi har lärt oss,genom smärta.
Vi står rakryggade med flaggan i topp, och säger, nu seglar vi vidare.
Vi glider lätt fram i livets båt i en behaglig vind, där vi båda vet var vi har varandra.
Vattnet glittrar och solen skiner, vackra moln passerar revy, och en varm bris smeker våra kinder,
under det att vi rycker ut och älskar och lyssnar på våra barns bekymmer när de behöver oss.
Vi seglar alltjämt vidare i de vackraste av landskap.
Zara


Tack gode Gud för alla dagar, stunder som du finns där för oss, så vi väljer din väg.
Jag vet att du är med oss.
Jag vet att vi är invävda i din kärleksväv, för du min Gud är själva kärleken, som aldrig kommer att försvinna.
Jag valde vägen mot Gud.Gud gav mig kärlek i alla möjliga former.

I dag for jag och min ena son på en fisketur. Rosenhäggen fotades i går.

Detta är min rosa hägg som just nu är översollad i blom, den är såååååååååå vacker. Fotat i går.

I dag fiskade vi en stund.
Min son väntar på mig i båten, vi åker på en liten fisketur, det är kallt i dag. Jackor och mössor behövs.
Har ni någonsin sett ett större flöte än detta, på metfiske, skulle inte tro det.
Sonen har nämligen tillverkat flötet av en frigolitbit, målat osv.
Metspödet har han också gjort.
Ja nu undrar ni väl varför det då, jo han hade inte råd att köpa ett just då, så då gjorde han ett själv.
En superliten abborre blev det, men sen ska vi ta dom stora baddarna. Jag måste bara visa rullen som han gjort av några plastbitar, den är så snygg.
När vi kom upp från sjön fotade jag mina älskade Rosenskäror.
Tänk min enda vitsippa blommar ännu och nu har det kommit två små söta harsyror, också man kan se dem nere till höger i bild.
Så här långt har mitt äppelträd kommit nu.
Och mina bedårande tulpaner så här långt, i förgrunden svällande vallmoknoppar, de är blommor som jag älskar.
Violerna som nyss var pyttesmå, de bara väller ut i sin bytta.

Morsdagen min blev så här.

Vi dukade på vår altan som inte alls är klar, men vädret var underbart och maken spikade i hop ett långt bord av några brädor.
Det var en helt underbar dag.
Alla åt tårta och var glada, våra tonåringar sitter förstås fastlimmade i sina mobiler.
Min ena son gick ner till smedjan och smidde en krok till mig. Av min dotter fick jag ett vackert tyg, och minstingen hängde tvätt. Och min äldsta son plockade en liten blomsterbukett.
Maken bakade tårtan. Och alla vi fick en helt underbar varm försommardag.

Det blåste hårt i går.

Så här såg det ut i gårmorse, det blåste kallt och hårt. (Klicka på bilderna om ni vill se dem större)
Jag tog på mig tjock jacka mössa och gick ner till sjön. På vägen ner har vi ett magsin(förråd) med massor av skrot. jag tittade in och blev påmind om några gamla fönsterramar som jag tänkt göra något av någon gång. När????????, tänker jag.
De har en fin patina, jag gillar som de ser ut med flagnad färg. (Om ni som gillar gammalt titta in i min andra blogg om ni vågar, för där är det snuskigt, smutsigt.)
Jag passerade en hägg, som det blåste rejält i.
Så här ser vägen ut ner till sjön. Solen har börjat lysa.
Här är badstranden som delvis är under vatten.
Det är stark sidvind, man ser det på björklöven. Skummande vågor slår mot stranden, jag älskar sånt väder.
Innan jag nådde ända ner så fotade jag i badkuren. Jag har målat båtar och färgsatt kuren så barnen ska bli glada, ideellt förstås.

Jag gillar mina båtar, trots att det är fantasi, de har slingrande snören som svänger i vinden och krullar på seglen. Utvändigt har tonåringarna i byn fått välja färg, visst blev det fint.
Jag har visst målat lite här och där upptäcker jag nu.
Nere på stranden såg man vågor som rullar in.
Ni som bor vid havet kan kanske tycka att våra vågor är små, men för att vara i en liten insjö i Norrland så är det här häftiga vågor, och det blåser rätt så hårt för att få sjön i gungning.
Och det blir så vackert.



Här ovan ser man vår sandstrand, vi har 100 meter långgrunt, och här har jag växt upp, jag låg i vattnet hela somrar, vi har en varmbrun mjuk sandbotten som jag älskar, och man ser sanden återspeglas i vågorna. Sanden brukar bli krusig och hård när man ser ner i vattnet så bildas vackra mönster. Här nedan ser man hur hårt det blåser, i löven det är rak sidvind på björkarna.

I dag har vi varmare, men halvmulet, och jag avslutar med två bilder på min kära madonna med hår, som slår ut mer och mer för var dag.


Glad sommar på er. Kram Zara.

Flera dagars väder, och olika aktiviteter.

Fredag var det vackert väder, vackra moln och sol och sunnanvind.
Lördag stora hagel. Denna solstol ser inte inbjudande ut.
På gräset blev det en vit sörja, men dock ett intressant väder, lite åska, vind, men varmt.
Så här runda och fina såg haglen ut.Visst är de fina.
Efter en åskknall så kom det floder av regn, visst är det coolt när regnet bara öser ner stora hinkar så att rännorna nästan rämnar.
Inomhus blommar pelagonior.
Måndagen så sken solen in genom fönstret, då fotade jag min håriga kompis, en ljuvlig skapelse. En pelargon som har långa hår. Jag gillar henne starkt.
Utomhus så har mina fjällvallmo börjat växa mycket.
De har så underbara , gulliga håriga knoppar.
Samma dag tog mannen hem vedkapen.
Kolla vilken hög med ved vi ska kapa, klyva och trava in, så här mycket ved eldar vi upp under en lång vinter. Mannen ser ut att gå och fundera på den stora högen.
Måndagen avslutar jag med att visa hur otroligt fort mina violer växer nu.
Tisdagen gick jag och min make på en kvällspromenad över berget. Vi skulle se om björnen varit där, på ett ställe där någon lagt ut fisk. Först började vi gå efter en stig, en rätt stark stigning, det syns inte här, men stigen är så vacker just här.
Sen när vi kommit upp på berget så anslöt vi oss ett kort tag till en liten skogsväg, man kan se de ljusgröna löven i kontrast med barrskogen och det är en ljuvlig syn, mina vänner.
Sen vek vi av mot skogen för att runda berget och gå igenom en nyckelbiotop som vi vet om.
Där blommade dessa små skönheter, en starkt hotad art i dag. Nornan, om du nån gång upptäcker denna skogsorkide så ska alla orter anmälas till länsstyrelsen, och därigenom till Eu.
Blomman är väldigt liten, sitter lågt mot marken och är helt underbar. Jag har fotat i svagt ljus och med ett högt asa tal och det blir bättre på dagen, om man fotar de små skönheterna.


I nyckelbiotopen står ett gammalt troll, nåja de tär en sälj och numer också en starkt hotad växt i de här dimensionerna
Alla såna här ska också bevaras. De bär på väldigt många viktiga arter, lavar osv,
Kan ni föreställa er förr i tiden då allting såg ut så här i skogen när ikullfallna jätteträd, knotiga träd, rotvältor, gnirkande träd som fallit mot varandra, stod där i skymningen och någon går där ensam på väg hem, ser dåligt i mörkret, hör ljuden, av trädens gnirk och kanske berguvens spöklika hoande, ser alla konstig förvridna saker, och längtar hem, då tror jag att det inte var så konstigt att de såg alla möjliga troll, vittror och skogsfrun.
I dag så finns nästan ingen sån skog kvar alls, man måste då gå till en nyckelbiotop eller ett reservat, så långt har människan skövlat.
Så alla reservastkogar är så viktiga här i Norr, vi har ju mest stadsägda skogar, och de har inte spart på naturen.
Vi försöker att gå i de små rester av gammal skog som finns och de resterna sätter igång fantasin, man kan känna hur det en gång måste ha varit att ströva fritt i sådana skogar.
Jag älska sån gammal skog. Den är såååååååååååå underbar.
På den gamla sälgen växer Lunglav, alla kända orter ska bevaras, denna art kan inte sprida sig utom i riktig gammal skog, och eftersom det är en brist i dag så håller den på att förvinna. Lunglaven är den knöliga, fladdriga , tunna bladen som ni ser på bilden

Det går en liten, liten bäck genom nyckelbiotopen, som får avsluta min promenad, där tog mitt minneskort slut, och mina fötter också, det var en lång tur, inga björnspår, men så otroligt mycket vackert
Sen gick vi hem och i dag regnar det som spön i backen här.
Och vi måst in till stan, så det blir inget foto i dag. Hoppas jag kunnat dela med mig lite av skogens forna dar och de rester som finns kvar.
Kram på er alla.
Zara