torsdag 27 augusti 2009

Livets innehåll, just nu.


Än finns det snälla människor. Jag och mannen var till ett äldre par som har sålt sin gård och skulle flytta till stan, hon visade mig sin bagarstuga där hade hon, saker, dessa koppar visade hon, jag sa, -Vad söta koppar,-Vill du ha dem sa hon,-Jo sa jag, jag fick kopparna och en handmålad bricka från, 40-talet.
Måste bara skriva det , för i dag så brukar man inte få något gratis, och de var så varma och snälla människor, så roligt att få vara med om.

För några år sen hittade jag ett gammalt fönster under magasinet, jag tog några brädor och spikade i hop till ett skåp, sen satte jag hyllor.
Sen sågade jag ut ett krön och så tog jag yxan och högg till en knopp, sen täljde jag en liten låsanordning.
Från början var skåpet naturellt, grånade brädor och brungrått fönster.
Jag hade en cissus som slingrade omkring i det, sen behövdes ombyte så jag målade det vitt för några år sen, men skåpet var faktiskt bättre förut.
Nu så har jag koppar i det, men det är inte så praktiskt till det, så jag vet ej vad jag ska göra med det riktigt, förslag mottages. Det fanns inget glas i fönstret så det är öppet.

Saker som från början har en tänkt plats tenderar att bara hamna hur som helst hos mig, men jag har köpt en vintageblus som skymtas i vänster hörn, för en billig penning på rea.

Stockrosorna blommar nu hos mig.

Dockkragarna är söta.

Allting får blomma som de har lust,kanske inte så välskött, men jag odlar alla blommor själv.

Sist men inte minst, brumelibrum en björn lufsar där. Björnfrossa råder i norr.
Min make var på sjöfågeljakt, och då fotade han björnspår, folk ser ofta björn, även maken.
Och björnar rotar i soptunnor, det börjar bli kusligt, men man måste ju ändå gå i skog och mark.
I natt gör jag inlägg , nästa gång surfar jag runt hos er.
Kram Zara

lördag 15 augusti 2009

Den röda sanden på paradisön, mera bilder därifrån.Klicka på bilderna för att få dem större.


Alltid har sanden hos oss varit röd, och när jag var barn och hörde talas om den vita sanden och oändliga stränder vid havet så ville jag också ha den vita fina sanden. Nu har jag sett havet och det är ju underbart, men jag har också lärt mig en annan sak.
-Att jag älskar den röda sanden och hur speciell den är.
Det finns finkornig, röd sand grovkornig, och röd blandad med svart, och med grå.
Och kattguld som glittrar.
Men mest den röda sanden.
Jag bor i den röda sandens land, och även röd jord finns det här, till och med röd lera.
Grå jord och grå lera, ljust, och svart lera.
På andra sidan sjön finns denna lera, vi smorde in hela kroppen som barn, det var kul, tyckte vi.
Det är röd sand runt hela sjön och jag älskar den. En dag så fick en bybo för sig att vi skulle fylla badstranden med vit sant från kommunen, jag försökte säga att vi som har en speciell sand ska inte förändra vår natur.
Men ett lass med vit sand fylldes ut på badplatsen(i all välmening förstås) Den nya sanden var grovkornig, lös och inte vacker.
Man sjönk i den, vår inhemska sand är hård.
Men efter några år så blev den vita sanden röd, dock lite lösare, men den blandas upp mer och mer för vart år, och nu är allting nästan som förut.
Men på den här sidan, på paradisön kan ingen ta med sig lass med sand det finns inga vägar dit, bara vatten omkring, och vårfloden lägger hela stället under vatten, det går inte att bygga nåt heller och ingen är där, utom bondens får eller getter så här har vi den röda sanden.

Jag ällllllllskar den, den är så vacker, precis som i Anne på grönkulla, eller hur. Vår natur ska inte flyttas runt och bytas ut, och försöka efterlikna någon annan plats, vi ska vara rädda om just vår plats på jorden.
Bilden ovan visar när vi går på paradisön och är på väg att utforska.
Bilden nedan har vi kommit fram till där vi har torr sand och brukar fika.

Stranden förändras år efter år, för älven mynnar ut där och vårfloden flyttar rund både gräs, vass och blommor och sand.
Bilden nedan visar de små, små gula blommor som bildar en vacker blommatta.


Blommattan går ända ner till vattnet.
Här står jag mitt i paradisön och svävar omkring.Det är så ljuvligt.

Lite utsikt mot andra hållet, man ser att det är väldigt långgrunt.

Mina fötter, i vattnet. Jag står och fotar ute i vattnet, de två nedersta bilderna är utsikt från vattnet.




Fotspår i sanden, ja just då fanns det där sen när vi åker så försvinner de, vi lämnade bara spår av våra fötter, och nu är de nog borta, som förut så tänker jag på alla de som gått här förut och lämnat spår, som är borta för lääääääääääääänge sen, så ska det bli för oss också, men just nu är vi här.


Vi tar vår paddel, och flickan sina skor, och går till båten för att åka hem.
Själva är vi de skolösa folket, mest hela sommaren.

Jag ser en liten sädesärla som går omkring mitt i sin egen värd, mitt i sitt eget paradis, och hon vet ingenting annat om den här värden, men hon vet det viktigaste, att leva just nu, och njuta av naturen,hon vet hur man lever, hon är så söt, där hon trippar omkring helt obekymrad om allting.
Hej då säger jag till henne.

Vi passerar en hägg när vi går mot båten, den står där som en tavla och bara ser vacker ut.
Naturen här styr sig själv, allting är som det är skapat.
Nu lämnar jag den vackra stranden, synd bara att jag inte kan förmedla vinden som blåser, och smeker våra kinder, vattnets glitter och känslan, känslan, den går bara att uppleva, när man är där.
Och man måste kunna känna också. Ha förmågan, många hinner inte i stressen det är något som är synd, men jag vill ändå ge er en liten glimt av naturen.
Kram Zara.

onsdag 12 augusti 2009

Sjötur


I 200 år har min släkt gått ner till denna sjö, nedanför mitt hus. Jag är 6,e generationen och mina barn 7,e.
Det här är en gammal kärrväg som användes förr, men som nu fungerar som stig.
Huset vårt är bakom oss, och sjön nedanför, vi ska åka till en speciell plats på andra sidan sjön.
Jag är på väg ner, de andra väntar.
Bilden nedan ser man en av sönerna och flickvännen, en annan son gömmer sig bakom den första, båten är full med fiskedon och kuddar,filtar osv.



Vi åker ut över den glittrande sjön.

Bilden nedan har vi nått andra sidan, där bonden har några getter på sommarbete.
När jag var barn gick vi med ungdjuren hit och man tog över djuren simmandes efter en båt, till denna sidan, så länge jag kan minnas har denna plats hyst tamkreatur, och så länge jag har hört berättas.
För mig som barn var detta speciellt, vi kunde bara ta oss dit med roddbåt, så det blev inte så många gånger om året.Först med djuren, sen slåttern, och sen hem med djuren.
Vi barn badade där när de vuxna slog ängarna, här var det skönt.
Hemma innebar slåttern att vi barn skulle först bära mat i tunga korgar till de vuxna, sen när vi blev större fick vi vara med och räfsa och hässja
Och trampa ner höet i ladorna, det var inte populärt.
Höet dammade och kliade, det var varmt i ladorna, och insekter
Här på andra sidan, här var vi fri att bada och bara njuta när de vuxna gjorde slåttern, så just därför bär jag med mig i mitt hjärta att här, här är friden.
Tänk jag kan känna historiens vingslag, när alla tidigare generationer, rott över sjön, och gjort, och sett ungefär som jag, och jag kan tänka mig när de kom och upptäckte den här platsen.

Min farafar som hade generationers berättarkonst i sina ådror och var barn-barn till de första som kom trakten, (En far och hans unga söner i min släkt kom först hit)berättade att de hade sagt, så här;-Nu vet vi var vi ska bo.
Ofta tänker jag på dem när jag ser byn från sjön, och undrar hur det var.
De valde en vacker plats, det tycker i alla fall jag.

Här på paradissidan som den heter i mitt sinne, finns det små, små gula blommor, jag har fotat dem, man ser hur de lyser i min skuggbild. Nästa gång ska jag visa mer bilder, härifrån.


Vi stannade länge på paradissidan, sen åkte vi hem och under vägen hem så fick jag ett av naturens hattsmycken.


När vi kom hem hade vinden mojnat och allt var spegelblankt vid vår båtplats.
En häääääääääääärlig utflykt på sjön, med tankarna på alla de mina kära som gått före mig, och det som är nu, en stund på andra sidan, och sen hem, en sommardag, att minnas, att smaka på att känna, i sina tankar, när mörkret faller.
Så gör vi, nu laddar batterierna, emellan åt, i allt vårt arbete.

Så därför mina bloggvänner så hinner jag inte blogga så mycket nu, men det kommer mer senare, när mörkret faller.
Jag har ju fått mitt modem nu, så jag kommer att titta in ibland.
Med detta vill jag önska er alla en lika underbar sommar som vi haft, och som ännu är.
Tack till alla er bloggvänner för att ni finns.
Jag gillar er.
Kram Zara

söndag 2 augusti 2009

Problem och hundraårsfest.


Denna bild tog jag för två år sedan. Kvinnan till vänster fyller snart 98 år och hennes son sitter till höger, han sköter om henne. Tyvärr så dog hon i vinter.
Mannen till vänster är fyllda 98 år, de gick i skola i vår by tillsammans för ca, 90 år sen.
Kvinnan till höger om den gamla mannen är dottern som sköter om honom.
Han fyllde 100 år i dag, och firade sin 100 års dag i vår gamla skola som nu är en byahus.
Inga skolor finns nu i vår by, så mycket har förändras på 100 år, då fanns inga vägar hit, endast kärr-vägar, för häst och vagn, det fanns ingen elektricitet, man hämtade vatten i brunnen, inga bilar, man körde med häst, gick till fots och åkte släde, och skidor, hushållen var i stort självförsörjande, det fanns jättemycket folk och djur i byn.
Mannen som är en bror till min far sitter i rullstol i dag, han är klar, i knoppen.
Det är häpnadsväckande att bara tänka på vilka enorma förändringar som skett sen de föddes, de har levt i ett helt sekel.
Ja vi har många gamla i byn, riktigt gamla människor.
Det här inlägget får bli ett inlägg som kan komma att stå så här länge, för i går kom Oskar, och han dundrade och hade riktiga smällar här, så dödade han vårt modem, så nu har vi tillfälligt kopplat in nokian(mobilen) som modem i datorn, och vi måste in och köpa ett nytt modem.
Hoppas ni andra har det lugnt med åskan och så ses vi när nya modemet inkommer hit i obygden.
Ha det........ Kram Z.