söndag 7 juni 2009

30 år


30 År.
Av lugn, frid, med små öar av störningar.

30 År av utnyttjande från vänner som såg vår snällhet, vänner som inga vänner var.
30 år av gemensamma stoooooooooooooooooooora stunder, då liv, då barn föds, då barn gör och säger de mest fantastiska saker som kan sägas och göras.
30 År av ljuvliga stunder, härliga barnaarmar omkramar oss, mjuka munnar som pussar snälla ord som sägs.
30 år tillsammans, av kamp, av hård kamp i mycket svåra stunder, och av vila, av frid, av tröst, av omtanke, av omsorg, av bön.
30 År av upptäckter, av kärlek, av sorg, av smärta, av njutning, av liv,av stunder som farit, av glömsk smärta,av skönhet, av naturens närhet.
30 år av besvär, med mygg av fisketurer, bärplockning, långgggggggggggga rader med kalas.
30 år som funnits, nu är de passerade som en gammal film, minns jag det som skedde, som i en dröm, jag vet att det fanns, jag vet att det skedde, men hur mycket finns kvar, hur mycket lever kvar.
Åren har format oss, gjort oss starka på vissa ställen svaga på andra.
Vi har kämpat i livets väv, vi har älskat, vi har gjort allt som stod i vår makt för vår familj, för våra vänner, för våra barn.
Ännu vet vi inte om vi lyckades, men vi vet att vi båda kämpade.
Vi lever NU och bara NU, vi kan inget annat, allting som varit har definitivt farit, vi kan ingenting förändra av det förgångna.
Nu börjar vårt liv med om vi har tur, 30 nya år.
Vi lever nu och kan bara känna det som finns just exakt NU.
Så barmhärtig kan tiden vara.
Nu har vi lärt oss, att små, små saker som är bra, gör livet behagligt.Vi måste ta tillvara på alla de små saker som känns bra, livet tycks mig bestå av en lång, lång, rad små saker.
Och det bildas en väv som inte ännu är riktigt klar.
Vi har kämpat tillsammans och vi fortsätter, det kallar jag kärlek, att hålla ut i de svåra stunder. Det är inte det lätta i livet som ger närhet och kärlek.
Jag och han, vi vet inte om vi har gjort rätt i många stycken, dock försökte vi.
Och vi är en hel familj, det är jag stolt över.
Det finns massor av kärlek, kärlek, kärlek.
Mannen, barnen, hela vår stora jättefamilj.
Det vet jag att det finns kvar, de, alla mina älskade, som fullkomligt bor och lever inne i mitt hjärta för evig tid.
De är det ända spår som lever både då och nu och för alltid, allting ska försvinna från mig, alla mina saker och allt materiellt, men den kärlek vi tillsammans har vävt ihop den lever och sträcker sig genom alla tider.

NU blir det spännande att fortsätta att se, vad livet har i beredskap för oss.
Inte visste jag att det skulle bli just du mannen i mitt liv som skulle bli just mannen i mitt liv, men så blev det, och så är det.
Vi är starka nu, ingen kan utnyttja oss längre, ingen kan bestämma en enda sekund över våra liv.
Jag och mannen ser numer genom de flesta murar, vi har lärt oss,genom smärta.
Vi står rakryggade med flaggan i topp, och säger, nu seglar vi vidare.
Vi glider lätt fram i livets båt i en behaglig vind, där vi båda vet var vi har varandra.
Vattnet glittrar och solen skiner, vackra moln passerar revy, och en varm bris smeker våra kinder,
under det att vi rycker ut och älskar och lyssnar på våra barns bekymmer när de behöver oss.
Vi seglar alltjämt vidare i de vackraste av landskap.
Zara


Tack gode Gud för alla dagar, stunder som du finns där för oss, så vi väljer din väg.
Jag vet att du är med oss.
Jag vet att vi är invävda i din kärleksväv, för du min Gud är själva kärleken, som aldrig kommer att försvinna.
Jag valde vägen mot Gud.Gud gav mig kärlek i alla möjliga former.
Skicka en kommentar