För ett år sedan på nyårsafton såg det ut så här hos oss, kl var då 13,18.

Ett riktigt naturskådespel.

Ett litet fyrverkeri, som sköts upp här.

Ja alla firar vi det nya året, dagar läggs till år, år till decennium,osv,osv.

Knappt märker man hur tiden liksom sakta, barmhärtigt smyger sig framåt.

Hann jag det jag skulle i år. Njaeeeeeeeeee.....................

Kanske inte alls.

Det känns mer och mer viktigt att selektera.Men inte någon lätt uppgift.

Som en rök är ett människoliv,står det skrivet, hur väl begriper jag inte det nu.

I min ungdom föreföll det som om vägen låg öppen, bred, jämn och lugn,

nu känns det mer som om det går lite knaggligt och i uppförsbacke.

Ändå så gillar jag läget.

Det blåser liksom en ljum och härlig sommarvind i backen.

Löven prasslar i vinden.

Det doftar gott, och själen ler.

Så med tillförsikt tänker jag klättra upp på nästa backe, vem vet jag kanske till och med går upp på ett höööööööööööööögt berg, i den behagliga värmen.

Kärleksberget.

Kanske stegen skulle bli kvickare om jag uteslöt, det här, men jag är osäker................

Men hur det än blir så kommer ljusen tillbaka och

även vårljuset, precis som det alltid har gjort, så länge som min vandring pågått.

Visst är det vackert med både stearinljus och själsligt ljus, och allting smälter samman i en dröm, eller en väv,

livets väv, men ännu, har jag berg att bestiga.

Jag glädjs åt ljuset, tänk så här lyser det in på min värd i mitt kök snart,

och det är trevligt att några av er kommer att hälsa på i min lilla värd.

Hoppas ni får många vackra sommarbriser i ert liv i år.

Må många mjuka varma kärleksvindar smeka era kinder, även om vägen är dammig och backig ibland.

Må eran själ le vid tanken på kärlekens vind.

Kram Zara