fredag 24 september 2010

Mossa från frysen och en liten kattleksak

Förra året så frös jag mossa, i går så hittade jag mossan i frysen, det fungerade att frysa mossa, för att ha till sen, nu tänkte jag förstås inte vänta ett helt år.
Sen la jag bara ner mossan där på fatet, det blir som ingen planerad dekoration, utan, det bara hamnade där, med lite annat oplanerat.
Ett halsband jag gjort av söttvattenspärlor förut. Det blir så läckert med pärlor mot mossa.Alltså lite så där hafsig dekoration. Det finns ju förstås bättre mossa ute, det gäller att passa på innan kölden fryser allting till is.
Jag måste påminna mig själv om det.
Kattungarna är små, så jag vill inte släppa ut dem obevakat. Så i går så gick jag ser till sjön, sågade av en liten asp, som jag skruvade fast i en tjock plankbit, och sen i tröskeln i vardagsrummet.
Ett träd inne, ja varför inte,. Kattungarna var glada, de klättrade upp och ner hade jättekul.
Jag ska se om jag hittar ett grövre träd senare.
Efter att ha läst i kattforum(där folk för övrig blev jättearga på varandra) så har jag förstått att situationen för katter ser helt annorlunda ut i norr  och söder.
Ja kan då berätta att i Norrbotten så är vi så glesbebyggda och vi som bor på landet, har katterna fritt ute i naturen, och de brukar gå bra, flera i byn har katter som blir jättegamla.
Så har jag också förstått att om man vill släppa dem lösa i söder så blir folk arga och tycker att man är oansvarig, det ser säkert ut annorlunda med mycket trafik.Det förstod jag då jag ringde en uppfödare i Göteborgstrakten, för hon blev mycket arg när jag sa att katten skulle vara ute, i friheten, jag helt ovetande om den syn man hade där.Hon skulle då inte sälja nån katt till mig sa hon. Och jag fattade noll.
Katter ar ju en frihetsälskande varelse, det är känt, och jag har full förståelse för om man inte kan ha dem lösa, men då jag har möjligheten själv så vill jag ge dem ett liv som de älskar.
Så här ska de med tiden få gå lösa, men ännu är de för små, och vi får se till att de kan leka inne.
Tänkte lite spegla hur olika vi bor, med att berätta det, det kan nog vara svårt att förstå hur lite folk vi är här.
Önska alla er andra en underbar helg.
Så vill jag tacka för era kommentarer som värmer, och glädjer mig.
Tack snäll ni!!
Många kramar Zara

Ett tillägg till detta. Många har frågat vad tjärugadd är och nu ska ni få veta det. 
Här eldar vi med tjärugadd.Först så tar man en enormt gammal stubbe, från ett träd som växte för jättelänge sen. Man hugger bort en bit och den är svår att hugga lös.
Så här ser stubben ut.
Visst så är det otroligt att träet är så friskt inuti, och det beror just på att det innehåller jättemycket tjärämne.
Av dessa stubbar så tillverkade man trätjära förr i tiden, min farfarsfar hade så många tjärdalar att han fick namnet tjärukungen.
Stubben måste vara av tall, och det finns inte tjäruved i söder, bara på vissa ställen i landet, i huvudsak i norr.
Här hugger mannen den i bitar, jag kan också det men är lite klenare så han får göra det, han har ju växt upp i skogen i stort sett när han var barn, bott ute sen liten, sovit under bar himmel, huggit sin egen ved. Så han vet exakt var man sätter yxan för att den ska splitta upp, den är mycket tjurigare än vanlig ved, för det är liksom en del av den övre roten.
Det är helt otroligt vad den brinner om man får tag i rätt stubbe, den tar eld i regn och i snö och is, den doftar gott av kära, jag älskar tjärugadd, och brukar plocka med mig hem.
så nu vet ni vad jag menade med tjärugadd.
Kram Igen.

torsdag 23 september 2010

Höstglöd

Hösten har kommit till Norden.
Vi hade ovanligt mycket rönnbär i år, de gamla säger att då får vi lite snö, för att busken inte kan bära bördan två gånger, så vi får väl se då.
Sen kom massor av fina sidensvansar och åt upp alla rönnbären.
 Vi har varit ute i skogen, eldat  druckit kaffe.Ofta så tar vi tjärugadd, och eldar med, men vissa ställen finns inte så mycket, då tar man med ved.
Kåsan har jag tillverkad år 2002. Den enda jag gjort, det var väldigt roligt, och tälja till den, och nu är den redan sex år, otroligt.Så nu har jag druckit kaffe i den i sex år redan.
Få se hur länge den håller.
Det finns mycket vackert i skogen, här en talltopp, på en tallplanta med vattendroppar.
Sen kommer lite höstbilder hemifrån.
.Min prudus padus colorata, är nu röd i bladen.
Vallmon kämpar mot hösten.De är fulla i frön,till nästa år.
 Som ni ser så har hösten kommit långt, nu ligger vi före alla som bor Söderut, det gör vi aldrig på våren.
Det är en kort sommar här hos oss.
Snart har alla löven fallit, man kan se hur det glesas ut, och man vänjer sig sakta inför årstiderna. Det är en klar hög luft och vackra färger.
Har ni tänkt på att de vackra färgerna har en varm färgton, som om de vill värma oss inför den kommande årstiden, herr vinter.
Bli inte rädd nu, vi måste ju ha vinter, hoppas inte ni i Söder får så mycket snö, här är vi van, men om man nu ska tro rönnbärsbuskens spådomskraft, så blir det lite snö, i år.
Varma höst kramar från  mig.
Zara

fredag 17 september 2010

En fågel i busken är bättre än en i järnspisen. Kattbusar och stugan.

Hej Alla goda.

En dag när jag kom  ner från vinden, gick jag in i ett rum där vi har en järnspis, då hörde jag ett konstigt ljud, men det låter som om det är en fågel i röret till järnspisen.
Nämen den är nog ute, jag kollade överallt, men för säkerhets skull öppnade jag den undre luckan, under ugnen, för jag vet att det finns en direkt förbindelse, till rökröret i fall de skulle vara en fågel där.
Sen gick jag ut, när jag kom in i hallen nästa gång hörde jag fågelkvitter inne, men oj var det verkligen en fågel inne i järnspisen.

Jo minsann den satt först i köksfönstret, och hade flugit genom hela huset dit, först hade den då förirrat sig i ett långt rökrör ända ner in genom de trånga utrymmena och till slut hittat ut genom luckan längst ner i järnspisen, stackar liten, den var alldeles rufsig och tufsig.
Jag öppnade fönstret, och dörren, fotade lite på håll, den var rädd, lyckades smyga på den, fånga den och släppte ut, den, har aldrig fångat en fågel, den var så mjuk och varm.
Den flög, och den flög först i en buske, sen vidare, till synes helt oskadd, men lite omtumlad, och spretig.
Hur i hela världen kom den in i röret, och ända ner till spisen?
Jag blev så glad när fågeln flög igen.

Tur då att vår nya små marodörer inte hade blivit utsläppta, ja då undrar ni vad då, för marodörer.
Man kan kalla dem sockersöta eller godingar, eller dögulliga också om man vill.
Kattungarna
Jo det blev två, inte meningen, först men livet levs som det vill ibland. Jag hade beslutat mig för en raskatt, för en enda gångs skull, men då hade bonden i byn massor av kattungar, och jag menar verkligen massor.
Han hade 15 stycken, när vi kom fanns det nio kvar.
Två blev tagna av en annan, och mina söner kunde inte motstå dem de tog en, men så kunde de inte lämna den lilla svarta, för hon hade varit sjuk.
Ena sonen ville inte släppa den. Båda vi föräldrar kunde inte säga nej.
Nu blev vi med två bondkatter, den ena liten ynklig typ, och konstiga fötter.
De här två hängde också som  ihop, de lekte, så de passade bra.
sen hade bonden tagit emot katter från höger och vänster, så en del raskatter var inblandade, den vänstra katten har visst någon ras i sig, kanske även den lilla.
Vi vet inte, men nu är de redan älskade och om pysslade.
Men vilka marodörer, jag hade glömt hur det är med kattungar.
Två stycken. Vi har all möda i välden för att de inte ska gå upp på bordet och köksbänkarna. Tusse skötte sig exemplariskt, men just bord och bänkar försöker vi lära dem att låta bli.
Gissa om den där lurviga är envis.
Först fick de vara uppe i ett rum några dar, för att vänja sig.
Då såg de ut så här.
Sen fick de äntligen gå ner för trappen.Då såg de ut så här.
 Vågar vi? Jo det gjorde de.
Här är han fortfarande försiktig.Men inte länge, den här kissen är helt galet vild nu.
Nästa gång de gick ner så var fröken blyg först.

Bara bus.
Hon den lilla, behöver lite extra omvårdnad, en försiktig liten lady.Han är helgalen.
Två otroliga charmtroll.
Men på natten då är det världens liv, de springer fram och tillbaka, hittills så har det bara slagit söder en lampa och två blomkrukor, hannen, den lurviga har nåt konstigt läte som jag aldrig hört förut.
Han nästan kvittrar, eller nåt, och när han blir arg så morrar han på ett konstigt vis.
Vi har inte låtit dem gå ut ännu, utan ska vänta två veckor, så de blir riktigt bekväma här, så de inte smiter tillbaka till bonden, så får vi hoppas att de stannar.
Jag förstår om ni tröttnar  på kattbilder nu, det vill på bli en hel del såna nu.
Som avslutning kan jag visa bilder från stugan.
Bordet och stolen har nästan vuxit över, men vi brukar inte klippa gräset där, det är en skogstomt.
samtidigt så tycker jag att det är charmigt med såna här bilder.
Så här såg det ut på kvällen, vi sov där, det händer inte ofta för vi har så nära hem.
Skräpet på golvet är inte skräp utan rosblad, som en person har strött ut som lånade stugan.
De fick ligga kvar, ett tag.
Så här såg det ut på morgonen, rätt färgglatt har jag målat där.Min dotter har skrapat på dörren tidigare, och jag tycker inte det stör, så det får vara kvar.
Morgonsolen silas genom de skrovliga antika rutorna, och bildar ett mönster, som jag gillar nästan bäst med stugan.Sånt här ser man inte i nya hus.Sen när det blåser i träden så rör mönstret på sig i en vacker ljusdans.

Plockade in luktärter när jag kom hem, vilken natt som helst fryser de nu.
Glöm inte att plocka in de sista blommorna.Många höstkramar, till er, nu faller löven i norr.
Zara

söndag 12 september 2010

Det var en gång...................................................en del av mänsklighetens historia, som utspelade sig här.


Jag tänker berätta för er den ruskiga, kittlande historen, om vårt hotell.
Baksidans innergård på bild, ett enormt bygge som sluter sig i fyrkant som en borg, med grindstuga..
En gång var hotellet en av de mest moderna sinnesjukhusen som fanns.
Det byggdes 1886.
Det fanns en avdelning som kallades asylen, för galna som inte beräknades tillfriskna och en avdelning som kallades hospital där personer fanns som ansågs kunna bli friska igen.

 Följande kan man läsa om Furunäset

Man kan undra vad Axel Kumlien tänkte på när han 1887 satt vid sitt ritbord. Han hade några år tidigare ritat Grand Hotell i Stockholm. Nu skulle han dra de första strecken på en skiss som sedan skulle bli Furunäset Asyl & Hospital. Idag förstår man att Axel Kumlien måste ha varit före sin tid. Den ljusa arkitekturen, de stora, vackert välvda fönstren och de generösa ytorna gör att byggnaden andas stillhet och harmoni. Ett vackert kapitel av den norrbottniska arkitekturen. Ett gigantiskt byggnadsverk i ett naturskönt landskap och ett av det svenska byggnadsverk som signerats Axel Kumlien.
Furunäsets sjukhus, eller Piteå Hospital och Asyl som det hette vid starten, var dåtidens modernaste på många sätt med telefonväxel, trädgård, festsal, verkstad, 

Så skriver man om Furunäset på Hotellets sida.
Men hotellet har en historia som säkert kittar mångas fantasi, i början så fanns inte medicin så man hade väldigt hemska metoder, på 50 och 60 talen berättas om hur lugnt allting blev när psykmedicinen kom.
Och visst är det skrämmande att människor har blivit tvångststeriliserade, tvångstintagna och givits elchocker, blivit lobotomerade.

Jag måste säga att jag hade funderingar innan vi tog in där på hur atmosfären skulle vara. Men det märkliga var att där råder en sorts frid, och ljus, och de generösa ytorna bidrar säkert tillsammans med arkitekturen och de extremt fina fönstren.
Jag hade inte behövt oroa mig alls för det, utan far gärna tillbaka dit igen.
Och så har man ju också hört om att de var en av de trivsammaste mentalsjukhusen, och att man tidigt började med arbetsterapi.Man hade fester och danser för de intagna.
I folkmun kallas Furunäset för Piteå fem, fem.
Så om någon var lite galen sa man akta dig så du inte åker in på Piteå fem fem.
Jag tror det finns ingen här i norr som inte känner till sjukhuset eller har någon anknytning dit, med jobb eller känner någon som legat där
När jag skriver detta så tänker jag, nu tror alla där i söder att vi bara är galningar här, den tanken visar att det fortfarande är lite tabu att må psykiskt dåligt, men mycket har förändrats och i dag har samhället en allt större tolerans, vi har väl alla mått dåligt ibland.
Man kan undra hur många som egentligen inte hade behövt låsas in.
För mentalsjukhuset var som en borg, med grindvakt. personalen som jobbade där bodde där också i början

Här kommer några bilder som hängde i hotellet, som visar hur det var en gång.

Kyrkan,tror jag det var, de hade till och med en kyrka inne där.

Ser ut som personal eller direktör, hann inte läsa vem det var.De sitter på den slutna innergården på stora snygga bänkar. Innergården hade visst en fantastisk trädgård.

En annan bild tydligen från en tidning.

De enda bilder jag hittade på patienter var en kvinna och den här farbrorn som lagade cyklar, men man måste respektera sekretesslagen, så det är nog därför man inte kan finna bilder på patienter.

Interiör, man ser en sköterska som sitter på en stol.

Här finns flera personal men jag vet inte vad de jobbade med.
De fanns folk som levde hela sitt liv där på Furunäset, En del av patienter och personal finns visst begravda där på innergården.
Det berättas att det ännu finns en man som bott där och brukar komma och hjälpa till och fråga om det finns något att göra, vet inte om det är sant.
Mentalsjukhuset stängdes 1987, så det fanns i 100 år, och patienter från halva Sverige, norra delen.

Furunäset finns alltså i Piteå, som är en jättetrevlig stad.
Dess innevånare är trevliga och tillmötesgående, och innerstaden finns gågator och gallerior. Ett gammalt kafé, som är 80 år..
Atmosfären i Piteå är väldigt fin..


 Det finns de som har en sån här syn på livet också, ganska kul om man verkligen tänker efter på det som står där.
Piteå har också en pappersindustri, som kan lukta lite, men efter ett tag så känner man inte det.
Det är dock en lagom liten stad med många fina små ställen att ströva omkring i en sån där småstad, men lugn och ro, kaféer och restauranger.



Småstaden, galleria.
Sen visar jag lite fler bilder från hotellet.




Trappen ner, det fanns hiss, men trapporna var så behagliga så vi tog dem.
Ser ni vilka enorma korridorer, många hotell har ju så smala korridorer, men allting var stort och luftigt, eftersom det ju redan var byggt så från början.
I en del korridorer fanns nischer, vet inte om de var nya eller gamla.


Visst  är det konstigt hur synen i tiden förändras, det som förr var ett hospital är nu spa och avkoppling, konferenser, och middagar, vila och relax.
Jag antar att ni blir överraskade av hotellets historia. Det är en fascinerande byggnad, väldigt imponerande i sin storlek, det finns massor av företag i delar av byggnaden nu, och en berömd villa i närheten, där man kan äta gourmemat, som kallas Doktorsvillan.
Ja livet och tiden förändras, byggnaders ändamål också. Vi får hoppas att det går bra för dem, för det är en pampig byggnad, med otroliga snickerier. Det är bra priser, man får mycket för pengarna om man värdesätter stora ytor.

Tack för att ni skriver till mig.Om jag inte hunnit in till er så ska jag försöka hinna nu.
Jag uppskattar verkligen er bloggare och det är så roligt att ni bjuder på er, och era liv, att få titta in hos er alla min vänner.
Många varma kramar.
Zara



.