tisdag 12 maj 2009

Röd fylld Hibiskusblomma.

Tänk så vackra de är de stora röda Hibiskusblommorna. Och för mig betyder det något riktigt speciellt.

När jag var barn dog mamma.Hon hade ett runt bord i ett rum som kallades salen.
På bordet låg en duk, och mitt på bordet stod en enorm Hibiskus.
Hibiskusen levde kvar när mor dog, i många år.
Den hade precis som den här stora röda dubbla blommor.
När blommorna blommade över så föll de ner på den ljusa duken och låg där, så vackra trots att de blommat över och fallit ner. De blommade bara en eller högst två dar, var blomma för sig, kanske just för dess flyktighet den var så speciell påminde om mor själv.Men de kom hela tiden nya blommor.
Blommorna plockades upp av av mig och lades i en tjock bok som far ägde, med extra böcker på för att få tyngd så de blev pressade.
Många blommor hamnade i böcker, av oss barn.
De blev platta torra och rätt så coola, dock förlorade de sin vackra färg.
Den stora Hibiskusen betydde så mycket, mor levde liksom kvar i den på något vis, det var som en del av henne, hon som älskade, hon som kramades.
Jag jag haft en sådan Hibiskus länge. Sen dog den, men efter ett tag så upptäckte jag dock att min dotter hade en likadan.
Och jag frågade var har du fått den ifrån.
-Men från dej mamma, hon hade fått ett skott från min, så jag tog ett skott från hennes.
Mor, dotter, mor, dotter igen, allting går i cirkel och blomman har en historia, som lever vidare.
Nu har jag återigen flera Hibiskusar med stora röda dubbla blommor
och jag älskar den blomman.
Det är som en hälsning från mor, som om hon säger;-Jag har inte glömt bort dig.
Och jag älskade dig.
Och jag säger till blomman. -Ja jag vet.
Skicka en kommentar