torsdag 2 september 2010

Kattsorg

Tusse vår kattkompis, en trogen följeslagare, har lämnat oss.
Efter 14 år tillsammans.
En dag så kom han bara inte längre hem. Tusse har kommit hem varje kväll.Vi har letat, vi har ropat, och vi har gått runt halva sjön. Den 14 augusti var den sista gången som vi såg dig Tusse.
Var är du Tusse?
                                                           Vår älskade Tusse
                                                          Vi är ledsna, vi saknar dig.
Ja det kanske verkar överdrivet, men inte visste vi hur mycket vi skulle sakna Tusse när han en dag efter 14 år försvann. Det var något speciellt med honom.
Han blev lite tröttare, han sov hela sommaren på verandan, högt upp och tittade ut över sina domäner, inte en enda katt tordes upp på gården, när han levde.Nu är här fullt av andra katter.
Katter kan vara borta länge, men vi känner att han inte lever, ändå ropar vi var kväll, vi har ringt två olkia fjärrskådare, de pekade åt två olika håll, vi har åkt bil, letat i gårdar runt om i byarna, gått i skogen, lockat utanför alla sommarbostäder, och stugor, allting är lönlöst.
Ledsen är vi alla i familjen, men den som är mest ledsen är en av sönerna som Tusse valt ut.
Jo jag är också ledsen.
Man kan tycka att vi överdriver, men 14 år är en lång tid, och sonen som sovit med Tuss i 14 år, sen han själv var ett barn, det måste kännas.Tusse satt alltid hos honom.
Tusse har haft det bra, han var inte kasterad, han sprang fritt ut och in, åt och sov när han ville, blev kelad, och ompysslad, högt älskad, han har haft ett bra kattliv. Det känns så bra att veta att vi gav honom det bästa.
Nu tar vi farväl, och skulle han dyka upp så blir vi överlyckliga, men vi har beslutat att vi måste ha en katt, det går inte annars, så nu har vi börjat leta efter en kisse.
Vi känner oss tacksamma för alla fina år tillsammans.Tack Tusse!! Vi saknar Honom, men måste gå vidare.
En liten tragisk historia, men så är livet, man saknar de man mister, och förstår oftast inte förrän de är borta.
Ta hand om varandra, och era små husdjur, och var dag som ni lever.
Ni är guld värda för alla de som älskar er.
Jag anser att livet är dyrbart i alla dess former.
Vi måste njuta av var dag, och var stund tillsammans.
Tack alla ni som hälsat på mig, undertiden vi har letat Tusse.
Många kramar till er alla.
Zara

17 kommentarer:

Mycket annat & lite betong sa...

Så sorgligt, det är så jobbigt att inte veta.
Oh, vad man saknar sina djur när de inte finns mer. Vi höll på att förlora var hund i sommar men tack och lov överlevde hon och kom hem igen.

Jag hoppas ändå att Tusse dyker upp igen!

Agneta

Skogslyckan sa...

Jag blir väldigt berörd när jag läser det här. Har varit med om samma sak med vår katt Skorpan. Vi hörde ett väldans skrik och oväsen en natt och sprang ut, då blev det tyst och efter det såg vi aldrig vår katt. Förmodligen räven som tog honom. Skaffa er en ny katt fort det gjorde vi. Varma tröstekramar från Pia

Birgitta sa...

Hej! Tråkigt att Tusse försvunnit, men när de blir gamla och känner på sej att livet är slut brukar katter dra sej tillbaka. Håller med Pia skaffa en ny katt nu. Ni har ju ändå kvar minnena av Tusse.
Bamsekramar Birgitta

Fågel Blå sa...

Hej Åh så tråkigt känner verkligen med er!!!!!
Jag håller tummarna att eran Tusse kommer tillbaka!
man vet aldrig!!!!!
Hoppas och önskar dej en fin Kväll trots allt!
Kram Kathrine

Monica sa...

Zara, kära vän, så skönt att höra från dig igen! Jag har naturligtvis undrat var du blivit av, men nu förstår jag! Stackars er! Fast man vet, att man en dag måste skiljas åt, känns det alltid lika svårt... Och kanske ännu värre när katten bara försvinner? Men katter gör ju så, när de blir gamla och sjuka. Vår mellandotter har två katter, som är 13 och 15 år, och hon har börjat prata med barnen (6 1/2 år gamla), om att de kan bli sjuka och dö snart.
Hoppas, att ni snart hittar en ny liten katt-familjemedlem att ta hand om. Det är nog det bästa mot saknaden!
Många kramar till dig och din familj från din vän Monica!

Anonym sa...

Nej men så ledsamt! Absolut att jag förstår er. När jag bodde hemma försvann vår katt och kom aldrig hem. Men klart, jag hoppas fortfarande att er Tusse kommer hem. Tänker på dig och Tusse.
Hulda

Märta sa...

Förstår om ni känner saknad. Vi har en gammal katt som våra barnbarn älskar och hon måste nog gilla dem. För de får kela och gosa med henne så mycket de vill, tänker på hur det skulle vara om hon försvann från vår gård. Fast det är ju naturens ordning hur ont det än gör i saknaden av de små husdjuren.
Hoppas att ni kan minnas er katt utan att det gör allt för ont och att det kan komma en ny härlig katt till er!
Kram!
Märta

Viveka på Humlebacken sa...

Ni överdriver inte!!! Herregud, en familjemedlem i 14 år som plötsligt inte är där... *Håller tummarna för att han kommer hem snart!!!

Margareta sa...

Lille kissen.Man är så fästad vid de små liven.Dom ska ju bara finnas där.Oron över att inte veta är svår.Sorgen och saknaden vet jag av erfarenhet att den är svår.
Men han kan ju trots allt fortfarande komma hem.

Tänker på er!
Kram Margareta

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Usch så lessamt Zara, och att ni inte vet vad som hänt gör det ju inte lättare. Hankatter kan ju vara borta ett bra tag, men brukar komma hem när det blir kallare.
Förstår din son mer än väl, jag hade en vovve på mina fötter i sängen i 12 år. Tog lång tid innan jag kunde sova normalt, dom fattas ju så väldigt.
Det var jättefina foton du visar på Tusse.
Skickar en stor kram till dig
AnnaMaria

Snäckskalsdalen. sa...

Oooh, det är förfärligt när det händer så......vilken fin kisse lille Tusse, vacker är han.
Jaadu, vi har också gått igenom det ett par gånger och det är hemskt när man inte vet. Vår första katt Sofia (var iofs en hankatt, men...) bara försvann så där och vi gjorde som ni, letade, ropade, frågade, annonserade, men nej, Sofia kom aldrig tillbaka och nu är det mer än 10 år sedan.
Det är förfärligt det är det och utan katt kan man ju inte vara när man är van!
Hoppas Tusse har det bra vartän Tusse än är, och är det katthimlen så finns där en väldigt snäll tant som bara har grädde, glass och annat gott att bjuda på!
Katt-tröstkramar från
Agneta

Vitt hus med svarta knutar sa...

Usch vad sorgligt. Jag vet hur det känns, jag har alltid haft katter och en och annan har jag mist. En del av ålderdomssvaghet och en var svårt skadad. Två har försvunnit som vi inte vet var de tog vägen. Då har man varit ute och ropat, tittat i alla diken ifall de blivit påkörda, frågat runt. Jag har fortfarande katter, andra. En del vill inte skaffa nya, men jag älskar dessa djur och vill alltid ha en katt vid min sida. De nya som kommer kan aldrig ta någon annans plats, men katter är individer och det är så härligt att få lära känna nya personligheter.

Hoppas att ni snart hittar en ny katt att lära känna, men allra mest önskar jag att er Tusse kommer tillbaka.

Kram,
Regina

Cajsas Rum - Trottinglady sa...

Lider med Er! Har nyligen upplevt ngt liknande. Min sons ena katt blev överkörd för ca 3 v sedan. Den var märkt i örag. Några ungdomar såg när någon körde över den och tog den till polisen. Det var tidigt på morgonen. Poliserna for till djursjukhuset och lämnade in den. Sedan for de till min sons hus och ringde på. Tove öppnade, min son var i vår stuga, hon höll på dö när poliserna stod där tidigt på morgonen. Trodde att sonen hade drunknat i stugan eller ngt liknande. Tacksam blev hon ju när de meddelade vad de gjort.
Tilt fick stanna 2 dygn för observation men en morgon fick sonen hämta honom i en liten kista och nu sover han i stugan vid älven. Det var också en tråkig historia. De sörjer Tilt! Och Kaj som är kvar saknar säkert sin bror.....
Så var den lilla historien! Bra att det finns godhjärtade personer och poliser i synnerhet...
Har hört att musikfestivalen var bra ho Er! Hoppas även att brölloppet blev lyckat!
Vi hörs! Nu drar det ihop sig till älgjakt!
Kramen till dig
Carin

HÖNSHUSET sa...

Å vad tråkigt med er lille katt! Hemskt när man inte vet vad som har hänt - när de bara inte kommer hem igen!

Underbara bilder på honom!

Ha det bra!

Kramar gunilla

Vita små hjärtan sa...

Hej goa Zara!
Åååå vad ledsamt, jag känner precis...
Vi har också en Tusse, han är typ 14 år också. Vi fick kvar han här efter svärföräldrarna, de ville inte flytta han. Å jag tycker såå mycket om honom!
Hoppas han dyker upp hos er igen...
Många kramar/Agnetha

Huset vid ån sa...

Hej vännen!
Usch! Vad hemskt, nu rinner mina tårar ner på mina kinder när jag läser, blir så rörd! Att inte veta heller var han tagit vägen.....

Det är det värsta när man har sina älskade husdjur som man fäster sig så enormt mycket för, den dagen dom inte längre är med oss! Snyft....
Mina tankar går även till vår älskade vovve Pluto som blev 14 år, han var som vårat "barn"....Snyft....
Som tur är har vi en ny "glädjespridare" Cesar....

Hoppas att du/ni kan få reda på vad som hänt med lille Tusse!

Sänder dig många o varma höstkramar! Therese

heavenandearth sa...

Åhh, Zara Zara...

Tårarna rinner... Du har en så underbar o fin syn på det här med våra djur, tycker jag!
Vi har dem bara till låns!
Vi har tagit ett ansvar att dela våra liv o att ge dem det bästa vi kan..ända in i slutet...

Jag är säker på att Tusse har haft ett mycket bra kattliv... Han är underbart söt, förresten!
Ja, 14 år är en lång tid att få dela med varandra! Du skriver precis så som jag tycker att man ska känna... Tacksamhet!!!

Ni är en familj som verkligen ska ha djur! Jag hoppas ni hittar en ny kattvän snart, som vill bo hos er!
Tusse finns i era hjärtan iaf!!

Var rädd om dig o familjen!!
Kramar!!!!
Iréne