onsdag 12 augusti 2009

Sjötur


I 200 år har min släkt gått ner till denna sjö, nedanför mitt hus. Jag är 6,e generationen och mina barn 7,e.
Det här är en gammal kärrväg som användes förr, men som nu fungerar som stig.
Huset vårt är bakom oss, och sjön nedanför, vi ska åka till en speciell plats på andra sidan sjön.
Jag är på väg ner, de andra väntar.
Bilden nedan ser man en av sönerna och flickvännen, en annan son gömmer sig bakom den första, båten är full med fiskedon och kuddar,filtar osv.



Vi åker ut över den glittrande sjön.

Bilden nedan har vi nått andra sidan, där bonden har några getter på sommarbete.
När jag var barn gick vi med ungdjuren hit och man tog över djuren simmandes efter en båt, till denna sidan, så länge jag kan minnas har denna plats hyst tamkreatur, och så länge jag har hört berättas.
För mig som barn var detta speciellt, vi kunde bara ta oss dit med roddbåt, så det blev inte så många gånger om året.Först med djuren, sen slåttern, och sen hem med djuren.
Vi barn badade där när de vuxna slog ängarna, här var det skönt.
Hemma innebar slåttern att vi barn skulle först bära mat i tunga korgar till de vuxna, sen när vi blev större fick vi vara med och räfsa och hässja
Och trampa ner höet i ladorna, det var inte populärt.
Höet dammade och kliade, det var varmt i ladorna, och insekter
Här på andra sidan, här var vi fri att bada och bara njuta när de vuxna gjorde slåttern, så just därför bär jag med mig i mitt hjärta att här, här är friden.
Tänk jag kan känna historiens vingslag, när alla tidigare generationer, rott över sjön, och gjort, och sett ungefär som jag, och jag kan tänka mig när de kom och upptäckte den här platsen.

Min farafar som hade generationers berättarkonst i sina ådror och var barn-barn till de första som kom trakten, (En far och hans unga söner i min släkt kom först hit)berättade att de hade sagt, så här;-Nu vet vi var vi ska bo.
Ofta tänker jag på dem när jag ser byn från sjön, och undrar hur det var.
De valde en vacker plats, det tycker i alla fall jag.

Här på paradissidan som den heter i mitt sinne, finns det små, små gula blommor, jag har fotat dem, man ser hur de lyser i min skuggbild. Nästa gång ska jag visa mer bilder, härifrån.


Vi stannade länge på paradissidan, sen åkte vi hem och under vägen hem så fick jag ett av naturens hattsmycken.


När vi kom hem hade vinden mojnat och allt var spegelblankt vid vår båtplats.
En häääääääääääärlig utflykt på sjön, med tankarna på alla de mina kära som gått före mig, och det som är nu, en stund på andra sidan, och sen hem, en sommardag, att minnas, att smaka på att känna, i sina tankar, när mörkret faller.
Så gör vi, nu laddar batterierna, emellan åt, i allt vårt arbete.

Så därför mina bloggvänner så hinner jag inte blogga så mycket nu, men det kommer mer senare, när mörkret faller.
Jag har ju fått mitt modem nu, så jag kommer att titta in ibland.
Med detta vill jag önska er alla en lika underbar sommar som vi haft, och som ännu är.
Tack till alla er bloggvänner för att ni finns.
Jag gillar er.
Kram Zara
Skicka en kommentar