Kattsorg

Tusse vår kattkompis, en trogen följeslagare, har lämnat oss.
Efter 14 år tillsammans.

En dag så kom han bara inte längre hem. Tusse har kommit hem varje kväll.Vi har letat, vi har ropat, och vi har gått runt halva sjön. Den 14 augusti var den sista gången som vi såg dig Tusse.
Var är du Tusse?

                                                           Vår älskade Tusse
                                                          Vi är ledsna, vi saknar dig.
Ja det kanske verkar överdrivet, men inte visste vi hur mycket vi skulle sakna Tusse när han en dag efter 14 år försvann. Det var något speciellt med honom.

Han blev lite tröttare, han sov hela sommaren på verandan, högt upp och tittade ut över sina domäner, inte en enda katt tordes upp på gården, när han levde.Nu är här fullt av andra katter.

Katter kan vara borta länge, men vi känner att han inte lever, ändå ropar vi var kväll, vi har ringt två olkia fjärrskådare, de pekade åt två olika håll, vi har åkt bil, letat i gårdar runt om i byarna, gått i skogen, lockat utanför alla sommarbostäder, och stugor, allting är lönlöst.
Ledsen är vi alla i familjen, men den som är mest ledsen är en av sönerna som Tusse valt ut.
Jo jag är också ledsen.

Man kan tycka att vi överdriver, men 14 år är en lång tid, och sonen som sovit med Tuss i 14 år, sen han själv var ett barn, det måste kännas.Tusse satt alltid hos honom.

Tusse har haft det bra, han var inte kasterad, han sprang fritt ut och in, åt och sov när han ville, blev kelad, och ompysslad, högt älskad, han har haft ett bra kattliv. Det känns så bra att veta att vi gav honom det bästa.
Nu tar vi farväl, och skulle han dyka upp så blir vi överlyckliga, men vi har beslutat att vi måste ha en katt, det går inte annars, så nu har vi börjat leta efter en kisse.

Vi känner oss tacksamma för alla fina år tillsammans.Tack Tusse!! Vi saknar Honom, men måste gå vidare.
En liten tragisk historia, men så är livet, man saknar de man mister, och förstår oftast inte förrän de är borta.
Ta hand om varandra, och era små husdjur, och var dag som ni lever.
Ni är guld värda för alla de som älskar er.
Jag anser att livet är dyrbart i alla dess former.
Vi måste njuta av var dag, och var stund tillsammans.
Tack alla ni som hälsat på mig, undertiden vi har letat Tusse.
Många kramar till er alla.
Zara

En sommardag

En båttur, vi åker över sjön till andra sidan, där älven mynnar ut. Man kan se att älven eroderar allteftersom och byggs upp, den förändras, och nya sanddyner kommer och går, här ser man en del träd faller ut.

Ungefär där båten är lite till vänster och den där lilla gräsruggen rakt fram, där kunde man för bara några år sen gå över, och hela min barndom har man kunnat det, men när de började med flottning i älven så grävdes ett biflöde igen och vattnets naturliga färd förändrades, här är resultatet av det, återigen skogsbruket.
Egentligen så skulle de få återställa allt som de gjort, men det vill de inte göra, eftersom det kostar pengar.

Vi kör nu båt igenom där man förr kunde gå, så stiger vi upp på en sandstrand, men det har regnat så mycket så stranden är inte stor nu. Om man tittar noga kan man se att maken står där borta och har gått för och dra upp en gädda.

Jag bara njuter av allt det fina.

Maken tar en bild av mig i den underbara sommaren. Vinden blåser ljummet och solen skiner, allting är ljuvligt.
Kjolen fladdrar och halsduken med, jag har alltid hatt för att skydda mig mot solen som jag får utslag av, men jag saknar inte att sola. Ja gillar hattar och sånt där flidderfladder.

Vi äter en bit i båten, stekt lax och nå frallor jag bakat av dinkelfullkorn, och annat gott som vi fyller i, hann inte göra färdiga mackor, men så här blir det ofta för oss, snabbt i väg, och stoppar bara ner nåt. Kåsan ni ser i bilden har jag täljt till från en enda bit, jag tog en vedbit som Maken skulle slänga in i panna, och såg att den skulle bli en kosa, och nu är den redan 8 år gammal.
Kåsan hänger med överallt.

 Sen går jag upp och njuter av den vackra naturen ännu en gång innan färden går hem över sjön.
Vi ser näckrosor, men vattnet är högt så det syns inte nå många.

Vi passerar en liten holme Ö som mina förfäder ägt ända sedan de kom hit på den är platsen.Numer har min kusin den, när pappa dog så köpte han den av oss syskon, som barn var jag ofta där med pappa.

Vi ser flera olika rovfåglar när vi åker över sjön.Här en ormvråk.

Snart är vi hemma, en dag att minnas när kölden biter på, en sån där dag man tankar och suger i sig av sommaren.
Nu har jag och kameran varit på vår första tur tillsammans.

Hoppas ni tankar fina sommarminnen, att bevara inom er.
Tack alla ni som har gett mig så gulliga kommentarer, jag är så glad för dem, och ni är speciella.
Ni är underbara.
Många kramar till er alla, från mig,
Zara

Nya kameran, skåpet, och mitt måleri.

 

Tack för alla kul kommentarer om kameran, så nu förstår jag verkligen, att jag inte är ensam om att gilla sin kamera.

Jättekul läsning.

Nu få ni se en bild med min nya darling.

Jag kan klart säga att jag köpt upp mig.

Det ska ni veta att jag inte är en storkonsument, men en bra kamera det satsar jag på.

Så här ser min darling ut

Dåligt bild,på nya kameran, men jag kan säga att det blev en Canon igen, Canon 7D.

Jag är så glad för den.

Nu får ni snart se mera bilder, som jag fotat med den, bilder på mitt nymålade skåp.

Först så målade jag vit, lät det torka.

Ingen grundmålning alls, jag tycker det är så vackert med shabbade saker och flagnade saker, det tycker inte maken så jag var lite vågad.

Nästa dag sandpapprade jag fram den konstiga gula färgen, jag tänkte att man kan ju måla på lite mörkbrun, om det inte räcker.

Dröm om min förvåning när det blev bra med att bara nöta på lite och ta fram gula färgen.

Jag är i alla fall nöjd och till och med mannen, gav mig godkänt, helt otroligt.

Jag putsade fram lite av det skrapade också, för jag gillade det.

Här kommer en serie bilder på skåpet.

  

Egentligen så har jag inte speciellt fint, jag är nog bättre på att fota än på att hålla ordning, ibland så tänker jag, om ni kommer hit så kommer ni att undra, men är det här samma hus, för jag fuskar rejält mycket och förskönar, bara så ni vet, men skåpet blev jag nöjd med.

På skåpet ställde jag lite skatter och sånt.

Trådrullen fann jag i farmors mattrasor.

Den där lilla buketten kattfot har jag haft i många år nu.

Jag fick den av en kär vän, en underbar man, och den ska jag spara så länge jag kan.

Nä ingen romans, maken tycker också om vår goda vän, men en helt underbar man, som har betytt mycket för mig och min familj, och såna buketter sparar man.

 

Den här stiliga sockerskålen i Nickel köpte jag på vår resa, jag har alltid velat ha en sån.

Solen skiner in på min spetsduk från England.

Den är tillverkad på samma sätt som från 1800-talet i samma väveri.

Det tycker jag är något speciellt.

Agneta i bloggen Snäckskalsdalen har undrat om jag inte ska visa mina tavlor, så en liten skymt kan jag väl visa.

 

En fantasibild, blommor och älvor.

Jag har dåligt självförtroende på måleriområdet. Usch!!

En vinter så satte jag vindruvor på en gammal tallrik och målade av dem, jag tänkte lägga dit mer frukt, så jag lämnade plats för det, men iddes inte göra den klar, så det är bara frukt på ena sidan av talliken.(jodå klasen stod liksom så där uppåt)
Kanske jag gör mer frukt, vi får se.
Hoppas ni alla mår bra, och inte har för mycker regn, nu har regnet kommit till oss.
Kram Zara

Än lever jag, men kameran dog. Ny kamera och gula skåpet., som ska bli vitt.

Rosor till er som har väntat på ett livstecken!!

Min älskade kamera är död, så himla död.
Kan ni fatta efter 70-tusen bilder så dog den till slut, en sorglig dag för en fotonörd.
Jag är inte förvånad, den har tjänat mig trogen.
Slutaren skulle hålla för ca 60-tusen bilder, så jag är nöjd, men vi har verkligen varit med om mycket tillsammans.
Vi har fotat i bitande kyla, i isande stormvindar, i mjukt snöfall, och i sommarsol, ljumma vindar och fisketurer, på sjön, semestrar, födelsedagar, morsdagar, bröllop, begravning, konfirmationer, uppträdanden, sång och dans, strömavbrott, natur, blommor och bin.
Vardag som fest.
Nytt och gammalt.
Allt har vi delat tillsammans, men nu har den gett upp, efter fem år.

 Ja jag vet, att det bara är en kamera, men det är lite mer för mig, jag har älskat min kamera, så mycket.
Kolla slitaget.
Ja hur gör jag nu, ja jag kan inte vara utan, så kungen är död länge leve kungen( eller snarare min kamera är död, så länge leve min nya kamera, får man säga)
Jo en ny fick det bli, som ni får se bilder från sen.

 Så snart ska jag komma igång med nya fina bilder.


Sen har jag nu bestämt mig för att äntligen måla mitt konstigt gulfärgade skåp som såg ut så när det kom till mig.
För 25 år en!!!!!!!!!!!!!!!!!
Helt sjukt, 25 år.
Då tänkte jag måla det vitt. det verkade så besvärligt, så åren bara gick och gick.
Det hade tillhört min mans mormor.
Skåpet hade de i Kiruna där hans morfar var rallare en gång för läääääääääääääänge sedan.
Och skåpet måste ha varit gammalt redan då, skulle tro tidigt 1800-tal, kan till och med komma från sent 1700-tal.

Träpluggarna är fyrkantiga ett tecken på anrik ålder
Här har jag skrapat fram färg på ena luckan, färgen fanns i flera lager, men den färg som var längst under var vit. Eller mycket ljus, som en 1700-tal färg.
Jaha tänkte jag, skåpet vill vara vitt.Säkert så blir det snyggt.

Här ser man flera lager färg, först tänkte jag skrapa fram hela skåpet, men insåg att jag inte skulle orka det.

Här en blixbild, målar på plats, det är tungt, så man flyttar det inte i första taget.
Lite rörigt omkring, man kan se två av min tavlor på sidan om skåpet.
Snart får ni ser hur skåpet blev, när det blev klart.
Hoppas ni alla mår fin fint.
I kväll ska jag försöka hinna runt till er och se var ni hittat på.
Ska bli spännande.
Stor kram till er alla.
Zara

När Carin kom på besök.

När Carin(med bloggen Cajsas rum) kom på besök. Hon kom som en vind.........................................Ja lite så var det faktiskt.
Karin var som en vind, snygg, smal och snabb. Visst är hon söt!!
Hon och mannen kom och vi fikade och pratade och pratade, vi hade verkligen en fin stund, vi hann se vår badstrand också.
Sen skulle de åka uppåt älven en stund för att kolla.
Undertiden så bröt ett vildsint åskväder ut, med vindar och regn, blixtrar åska och dålig sikt.

Strömmen gick, så klart, som den alltid gör här.
Telefonerna dör också.
Men jag som har en gammal hederlig telefon med en snurrplatta, inkopplad i reserv, för ändamålet, den ringde.
Det var Carins man som ringde.
Har du maken inne sa han, jo sa jag.
En tall låg över vägen de tog sig inte fram.Maken packade i motorsågen i bilen, snabbt iväg.
Vi närmar oss stället man ser inte så mycket först i regnet mot rutan, två varelser står där i regnet

Det var redan en som hunnit dit, med en motorsåg.(Det syns inte riktigt på bilderna hur det öser ner, och blåser, och ni kan inte höra åskan)

 Här sitter Carin i bilen, jag tror att hon inte ville gå ur den, jag var fram och pratade till henne.
(kolla hon skrattar i alla fall)
Jag borde inte ha lämnat bilen heller. Luften kändes laddad, man kunde lukta sig till faran, jag sa till henne, det är farligt här, sen gick jag till vår bil, på väg dit slog åskan ner tre meter ifrån mig i ledningen, det blixtrade till och jag såg en slags eldkvast i ögonvrån, det fräste, och sen kom en smäll som dundrade i vägen och luften, en riktig hög smäll.(glömde ju rökmolnet som kom också, måste ha blivit av allt vatten som var på vägen?, eller kanske blixten?)
Luften var tjock och laddad av elektricitet.
Jag stannade, och hjärtat bankade i snabb fart,jag var tvungen dra några långa lugnande andetag, sen fort i bilen.
Jag stod tydligen närmas nedslaget.
Men männen,(det är tuffa män här i norr, det kan jag lova)fortsatte att städa upp.
Så här lämnade vi det.

Ja sen for vi hem.
Och de fortsatte mot kusten, men det var inte länge så ringde telefonen igen, efter någon mil så hade ett nytt träd lagt sig för vägen, och dessutom  en strömledningsstolpe hade knäckts av, så kabeln hängde över vägen.
Maken som också skulle till stan, var reden på väg.
Men Carin och mannen de hade lyckats ta sig över, tydligen så hade ledningen sprättat upp högre över vägen efter att Carin och de passerat, så när min man kom så hade ledningen åkt upp, då ställde maken och en bekant en plasttunna på den och körde över.
Ibland tycker man faktiskt att männen här är lite väl dristiga, men de lever ju än i alla fall.
Åskan hade skickat ut en tromb, som plöjt en gata i skogen av fallna träd, samt ett över vägen.
Det här var på första stället Carin.

Så här såg det ut i skogen,(fotat senare på kvällen)

Sen visade sig det att nästa dag stod det i tidningen om saken.Men tro nu inte att det här är första gången, så här är det ibland hos oss. 

Det som stod i tidningen var inte här utan i Harads en annan plats i länet.

Ett träd höll på att ramla på en kvinna, tydligen.

Men vi klarade oss, bra förutom att jag aldrig varit så nära ett blixtnedslag förut.
Men annars så var det rätt så coolt väder ändå, tyckte jag. Man känner verkligen hur starka naturens krafter är.

Så hon kom som en vind.................................................ha,ha, ja jag hoppas du vågar hit igen Carin trots oväder.
Carin är en jättetrevlig bekantskap och du också mannen.
Vi hade jättekul och fick en rätt kul, kusligt minne, liksom lite mysigt ovädersminne, men lite rädd blev jag.
Tack Carin för ert besök och kanske vi ses igen vid bättre väder.
Ja som ni ser så kan en dag vara här i vildmarken, i skogarnas land.
Vildsint.
Hoppas ni alla har en underbar sommardag.
Kram Zara