Hej Allihopa igen.
Nu hoppas jag på bättring, så jag ska blogga lite mer saknar er. Det har varit annat på tapeten.
Men allting är bra.
Så nu skickar jag in lite bilder från vårt enormt vackra Norrbotten, och vad jag insett nu så stillsamma och lugna. precis som förr i tiden.

Vi är grymt privilegierade här där jag bor. Vacker natur och lugn och ro, ingen stress, nästan så lite stress så det blir tråkigt mellan varven, ni förstår nu fattar jag ju vilken enorm skillnad vi lever i.

Som i landet Narnia, så lever vi, vårt liv så gudomligt vackert.

Kolla den här bilden, det är ju nästan overkligt vackert, men så här ser det faktiskt ut på riktigt, ingen manipulation av bilderna alls.
Ljuset, ljuset, har återvänt.
Precis  så uttryckte vår Danska präst det i kyrkan vi väntar på ljuset inte våren, för det hade han fattat nu efter att ha bott här flera år, att i Norr där väntar man inte på våren utan på ljuset.
Och nu har det kommit för att stanna i ett halv år, och det är intensivt och vackert och gudomligt.

Även när snön har fallit från träden så är det vackert, så här kan de se ut en magisk dag på skidor på sjön.
Jag spänner på mig skidorna direkt på verandan och åker ner på sjön och sen tillbaka, här kommer jag från en ödegård, det är mitt spår som jag gjort i älgens spår, man ser också skoterspår över isen. Men man möter sällan nån människa och det är så skönt, förutom på helgerna kan det vara nån man möter som är uppe hos föräldrarna och hälsar på.
Våran granne åker också regelbundet över isen, det är han som gjort ett skoterspår.
Älgarna hade legat på flera ställen där vid ödegården, och de har det gjort bakom vårt hus också.

Inne skiner ljuset fram på torkade rosor som jag torkat fråmför gardinen.

En mild rosa florlätt gardin, för att släppa in ljuset.

De hänger där som en dekoration i sig.

Avslutar med en blid på mig när jag åker skidor på sjön, fotad med mobilen.
Så här ser jag ut, osminkad och i all min enkelhet. Ingen ungdom lägre, men jag vet vem jag är och jag vet att det bästa i livet är de man älskar och att vi måste vara rädda om varandra i en tid där kärleken får stå tillbaka för egoismen.
För mig är kärleken allt. När allt annat har skalats bort så är kärleken det enda som återstår, och är viktigt i ens liv.
Vi måste avstå från att se felen i varandras liv och börja vara överseende och se de positiva, det blir så verkligt genom åren.
Förlåtelse och kramar det gör livet underbart.
Det här är det jag står för mina vänner och jag önskar er alla att ni ska ta er igen era svårigheter för på andra sidan finns det en väg ut, en väg med möjligheter.
KÄRLEKEN ÄR ALLT!

Stor kram till er alla från mig Zara.

Fortsättning följer hoppas ni inte är uttråkade nu.

 Här är har jag hunnit lite mer på min teckning av modellen.

Här nedan så är en teckning av en anatomistudie, från en levande modell. Det var roligt att göra.
Men efter många funderingar så beslutade jag att avsluta skolan, dels så var det lite för långt hem och familjen ville inte flytta ner och skolan kostade 35 tusen per termin sen skulle man betala boende och mat.
Men jag hade ju fått göra det jag ville teckna modell.
Så nu planerades resan hem. Eftersom jag hade loppishandlat och helst inte vill flyga så fick maken hämta mig, med bil, jag måste ju få plats med mina fynd. Visst är han snäll, men han ville ju ha hem mig också.
Så därför utforskade vi Ön och gjorde mycket som jag inte hinner berätta.
Men jag hann pynta lite.

Jag hann vara på nallekurs, träffade en jättetrevlig tjej som var dockmakare och gjorde nallar, min nalle hann inte bli klar men här en bild på de andras nallar.

Visst är de söta.
Desutom blev vi bjudna på julspel på Ön av de trevliga människorna som ägde stugan och tomten.

Jättetrevligt.
Vi hann också besöka maken släktingar som byggt ett fint hus i Göteborg.

Nytt och fint inte som hos mig gammalt och i behov av renovering.

Men nu var det dags att åka norrut. Vet ni hur långt land vi har, maken hade kört ner i ett sträck och nu ville han göra det samma.
Hela den här vägen skulle vi köra nu.

Vi startade vid 11 på dagen vi började köra medan det var ljust och fick en fantastisk dag
Solen sken och jag var glad för jag skulle hem efter 2 och en halv månad borta.

Sakta kröp vi norrut kändes det som.
Passerade många platser.hann ta en bild i farten på en fin allé.

Skyltar efter skyltar passerades.

En mycket vacker dag,när ljuset började falla så kom molnen och snöfallet också, och tröttheten.

När det såg ut så här då stannade vi bilen och båda somnade, gissa hur det såg ut när vi vaknade, vi såg inte ut, vi hade snöat igen alla rutor var övertäckta.
Men det var lite mysigt ändå.
När vi tog oss ut igen så rullade vi vidare.

Vi passerade Höga kusten bron som är någonstans mitt i Sverige, en magnifik bro.

Vi passerade många plogbilar och en och annan som kört av vägen, det är obehagligt att se.
Vi fikade ibland förstås.

Men det blev aldrig riktigt ljust, på dagen, på bilden är det faktiskt ljusare 'än i verkligheten.
December ni vet snöfall och rullar norrut.
Så mörknar det igen, och fortsätter att snöa.
Vägarna blir smalare och bebyggelsen mindre, så börjar det se ut som hemma.
Nu möter vi en plogbil i Min hemtrakter.

När det ser ut så här så känner jag igen mig,coolt.
Nu är jag snart hemma.

MITT HUS

Jag är hemma!

Woov helt plötsligt så verkar inte mitt eget hus så skabbigt utan det verkar underbart i mina ögon.

Där står ju mina skidor och väntar bara på att jag ska använda dem.

Oj så lycklig jag känner mig nu.

Men inget julpynt syns.

Jag går in och kramar min son, som är hemma.

Sen kramar jag katterna, här är den största.
Vi har tre katter, oj så ljuvligt allt känns nu.
Mycket kul har jag i bagaget, både inom mig och loppissaker. Men härligt är det att återse sitt hem efter två och en halv månad.
Men hur sjutton ska jag hinna julpynta nu tänker jag.
Kram på er Zara