tisdag 15 juni 2010

Men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor, och kallkällan porlar så vackert.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor.
Men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor. 
Gustav Fröding
Jag var och plockade syrener, de mellanlandade utmed rosorna i ett sprucket krus på bron på väg in.
Den dikten är verkligen härlig, eller hur och så sann.
Väl inne så passade syrenernas färg så bra med golvet, tyvärr så kan man ju inte ha dem mitt på golvet.
Blommorna står på bordet, lila färgklickar.Det doftar som i paradiset, vilket plötsligt påminner mig om att jag har glömt bort att plocka liljekonvaljer.
Hjälp det får jag inte missa, tänk om det är försent.
Klockan är nio på kvällen.
Jag cyklar iväg mot ett berg, de växer vid foten av berget, vid björnskogen.
Oj, liljekonvaljerna är nästa helt utblommade, likaså lingonblommorna och även de små blå violerna.
Det har gått så fort i år, men jag plockar en slarvig bukett, för det har setts björnar och, ja förr var jag aldrig bekymrad, men folk ser björnar jämt nu, men jag njuter ändå och fotar i Guds vackra natur.
Buketten upp på cykeln igen, cyklar uppför en backe, och glömmer björnar för nu hör jag kallkällans brus, måste stanna och lyssna.
Det är så vackert, tänk så otroligt att den bara finns där, alltid iskallt vatten mitt i sommaren, och klart och det godaste man kan dricka. Bubblar upp ur marken för att sen sakta strömma sig ner i sjön.
Man ser inte bäcken så noga för jag ides inte gå ner i diket, men det rinner liksom ner här och det låter så vackert.Sen bara tanken att mina förfäder har gått till källorna här i sex generationer, precis som jag, det finns flera källor.
Sen är jag och min kära gamla cykel utan växlar hemma igen, den går så bra, cykeln alltså.
Liljekonvaljerna står nu i köket en härlig blandning av dofter sprider sig i hemmet.
Jag har satt in ljus som låg i en låda, lite färgklickar,gillar det ibland.
Sen hittade jag plötsligt massa blåa saker när jag packade ur diskmaskinen, ställde dem i hop, egentligen brukar jag inte ha så mycket blått, men det var som om färgerna ville stå där en liten stund med varandra.
Nu kollar jag på det blåa i kväll, i morgon så är det borta.
Sen sjunger Tomas Ledin i huvudet, blå blå vindar och vatten, ha ha, hur det kan falla sig.
Så här kommer det inte att stå kvar, men jag tänker, jag håller väl inte på att bli blå, det skulle sannerligen vara något nytt.
Sommarblå!
Hoppas ni i Skåne får sol snart, och att ni alla andra också.
Kram Zara
Skicka en kommentar