lördag 15 augusti 2009

Den röda sanden på paradisön, mera bilder därifrån.Klicka på bilderna för att få dem större.


Alltid har sanden hos oss varit röd, och när jag var barn och hörde talas om den vita sanden och oändliga stränder vid havet så ville jag också ha den vita fina sanden. Nu har jag sett havet och det är ju underbart, men jag har också lärt mig en annan sak.
-Att jag älskar den röda sanden och hur speciell den är.
Det finns finkornig, röd sand grovkornig, och röd blandad med svart, och med grå.
Och kattguld som glittrar.
Men mest den röda sanden.
Jag bor i den röda sandens land, och även röd jord finns det här, till och med röd lera.
Grå jord och grå lera, ljust, och svart lera.
På andra sidan sjön finns denna lera, vi smorde in hela kroppen som barn, det var kul, tyckte vi.
Det är röd sand runt hela sjön och jag älskar den. En dag så fick en bybo för sig att vi skulle fylla badstranden med vit sant från kommunen, jag försökte säga att vi som har en speciell sand ska inte förändra vår natur.
Men ett lass med vit sand fylldes ut på badplatsen(i all välmening förstås) Den nya sanden var grovkornig, lös och inte vacker.
Man sjönk i den, vår inhemska sand är hård.
Men efter några år så blev den vita sanden röd, dock lite lösare, men den blandas upp mer och mer för vart år, och nu är allting nästan som förut.
Men på den här sidan, på paradisön kan ingen ta med sig lass med sand det finns inga vägar dit, bara vatten omkring, och vårfloden lägger hela stället under vatten, det går inte att bygga nåt heller och ingen är där, utom bondens får eller getter så här har vi den röda sanden.

Jag ällllllllskar den, den är så vacker, precis som i Anne på grönkulla, eller hur. Vår natur ska inte flyttas runt och bytas ut, och försöka efterlikna någon annan plats, vi ska vara rädda om just vår plats på jorden.
Bilden ovan visar när vi går på paradisön och är på väg att utforska.
Bilden nedan har vi kommit fram till där vi har torr sand och brukar fika.

Stranden förändras år efter år, för älven mynnar ut där och vårfloden flyttar rund både gräs, vass och blommor och sand.
Bilden nedan visar de små, små gula blommor som bildar en vacker blommatta.


Blommattan går ända ner till vattnet.
Här står jag mitt i paradisön och svävar omkring.Det är så ljuvligt.

Lite utsikt mot andra hållet, man ser att det är väldigt långgrunt.

Mina fötter, i vattnet. Jag står och fotar ute i vattnet, de två nedersta bilderna är utsikt från vattnet.




Fotspår i sanden, ja just då fanns det där sen när vi åker så försvinner de, vi lämnade bara spår av våra fötter, och nu är de nog borta, som förut så tänker jag på alla de som gått här förut och lämnat spår, som är borta för lääääääääääääänge sen, så ska det bli för oss också, men just nu är vi här.


Vi tar vår paddel, och flickan sina skor, och går till båten för att åka hem.
Själva är vi de skolösa folket, mest hela sommaren.

Jag ser en liten sädesärla som går omkring mitt i sin egen värd, mitt i sitt eget paradis, och hon vet ingenting annat om den här värden, men hon vet det viktigaste, att leva just nu, och njuta av naturen,hon vet hur man lever, hon är så söt, där hon trippar omkring helt obekymrad om allting.
Hej då säger jag till henne.

Vi passerar en hägg när vi går mot båten, den står där som en tavla och bara ser vacker ut.
Naturen här styr sig själv, allting är som det är skapat.
Nu lämnar jag den vackra stranden, synd bara att jag inte kan förmedla vinden som blåser, och smeker våra kinder, vattnets glitter och känslan, känslan, den går bara att uppleva, när man är där.
Och man måste kunna känna också. Ha förmågan, många hinner inte i stressen det är något som är synd, men jag vill ändå ge er en liten glimt av naturen.
Kram Zara.