Höstgöd, och höstvrede över männsikans rovdrift.

Tänk vad vackra blad man kan hitta i naturen nu, det bara lyser, och sprakar av färger. Helt otroligt, tänk så många varianter i ett enda blad.
Höstfärger, det värmer och lyser.

Skogens gula guld är också en härlig höstfärg. Hjortron, ett bär som är svårplockat, jag har tagit fram från frysen och kokat hjortronsylt. I år blev det inte så mycket hjortron.
Bären är svårplockade av den anledningen att man måste gå på en hjortronmyr, där man kan sjunka på vissa ställen och det är blött, tuvigt, ofta långt mellan bären, och det brukar alltid vara mygganfall.
Jag gillar inte att plocka hjortron så det brukar mannen göra. Ibland så finns det mycket bär och då är det väl okej, om man smörjer in sig med myggolja,
men nu njuter man av varm hjortronsylt med gräddglass.
En delikatess, och så tänder vi ljus, levande ljus i massor.

Vi är mycket i skogen också.

 Skog och skog. Den här stora tallen kan man i dag kalla en utrotningshotad art. Skogen runtomkring är för länge sen avverkad. Om tre generationer så finns det kanske ett träd som är tillräckligt stort för att avverkas, och för att få en sån här tall i Norrbotten så kravs det ca nio generationer, för den här tallen är ca 300 år.(Det går ca tre människo-generationer på 100 år), en svindlande tanke.
Man kan se  på barken dess ålder och att grenarna växer nedåt. Tallen har varit med om flera en eller flera bränder, skogsbränder. Så den här ville de inte ha.

Så här ser den ut närmare, man kan se ett så kallat brandljud, sprickan som löper längst hela stammen, där tallen har vallat över med ny bark efter branden.
Vi har mest hyggen runt omkring oss nu i Norrbotten. Skogen far illa, och de tär virkesbrist, ändå så vill de helst avverka våra reservat också.
Det är tufft för skogen fåglar nu.

Granne med tallen står den här, en skapelse som bildats av naturen. Ett naturens mästerverk.
Lite skrämmande. En död urtidstall, som fortfarande står där, på hygget.

Tänk er förr i tiden när skogen var stor och full av såna här torrträd, förvridna i sina former.
Kanske var någon på väg hem över berget, genom då milsvida skogar.
Det kanske började mörkna i skogen, så man knappt såg stigen hem. Då kan man nog tänka sig att skogens förvridna grenar och alla de underliga rotvältorna måste ha sett ut som troll och andeväsen.
Till det hör att i en urskog så kan det bildas ljud av gamla träd som står och gnirkar mot varandra när vinden rör i dem.
Kanske berguven hoade med sin enormt spöklika och grova stämma.
Då kände man sig nog ganska liten, och blev nog glad när man såg röken från skorstenen i stugan, och någon liten eldglimt från den öppna spisen som glimmade genom fönstret.
Tänk det är inte ens länge sen det var så här.
Min pappa kunde berätta hur det var för honom när han kom skridande över berget, och såg ljusen i byn.
Och själv minns jag när bergen var täckta med skog.
Nu är det inte mycket skog kvar här.
Det berg jag står och fotar dessa träd på, är så sönderhugget, så det är hemskt, inte många minns längre trollskogarna som fanns här, och inte många vet hur det ser ut här nu.
Här finns ju ingen som kan se, när vi är så få, och alla tror på skogsbruket som bara ljuger om saken hela tiden.
Men så är det, skogen håller på att ta slut. Den riktiga skogen, den ursprungliga. tallplantager är monokulturer, ingen skog
Men livet går vidare, ändå önskar jag att alla kunde förstå vad som händer.

Oj tänk om de som kommer efter mig inte förlåter oss, och tänk om de i stället kunde slå av på avverningstakten så vi kunde få visa våra efterkommande en riktig trollskog, en underbart levande skog, så som den nu bara syns i reservat.
Att vi ens ska behöva reservat.
Vi borde tänka om vi människor. Vi är beroende av en levande natur för att överleva.
Men förstår ni? vi är för få här i norr ingen tror på oss.
Som sagt här sitter jag och tänker på skogen, för nu ska de sista berget i byn snart kalavverkas, vårt vackraste berg. Ingen kunde ens drömma om detta!!

Det här är det första man ser när man kör in i vår lilla pyttiga by. En vy som jag älskar, nu ska skogen bort på hela berget, inte klokt hur det kommer att bli.
Nästan all skog ägs av Sveaskog, men det här ägde en kvinna som nu är död, och skogen ska säljas på berget, för arvingarna vill ha pengar.
Gissa hur det kommer att se ut sen, ingen vacker syn.
Men ännu några månader kanske jag får se berget helt täkt med skog, det gäller att njuta, så länge jag kan.
Hoppas ingen somnat, tröttnat. Men ibland så blir man frustrerad, och vill berätta.
I alla fall vill jag önska er alla ett fint liv.
Många varma höstkramar till er från mig.
Zara

 Tillägg.
I dag fyller en av mina söner år. Google har lagt ut John Lennons födelsedag. han skulle ha blivit 70 år tydligen.
Så fick jag då veta att de föddes på samma dag. Tack ni som jobbar med Google
Det finns goda människor också, och fina tankar i vår värld. Inte bara de som vill skövla, söndra, så blir det då en tröst.
Grattis till min son och till John.L. och till alla som fyller år i dag.

En krans som jag gjorde i sommar, sommarminnen, här är den nygjord.
Sen har jag många fina bloggvänner som har sänt mig gåvor.
Tidigare i sommar så fick jag frön av Monica med bloggen Tjernhus

Kolla så snyggt monogram Monica har, och fröna är planterade, till våren får jag se om de har klarat vår vinter.
Tack kära Monica för fröna.

Av Aggie Agneta med bloggen Snäckskalsdalen har jag fått kantareller. Det kom ett brev, som doftade okänd doft, nu ska det bli spännande att få testa nya recept. Tack så jättemycket Agneta, det var så gulligt av dig, att du tänkte på mig. Hoppas du har det bra där du är.

Av Elin med bloggen Elin´s chabby romantic beställde jag ett fint armband, som ni ska få se, men oväntat så låg armbandet i en fin väska, en gåva från Elin.
Tack vännen
Kolla så snygga saker hon kan göra.

Först visar jag framsidan, sen är baksidan lika vacker.

Armbandet på armen.

Sen avslutar jag med en liten bild från ett rum som jag har gjort klart i det gamla huset jag jobbar i vid tid på sommaren. Folket har nu satt in möbler i det rummet.
Ha det underbart i helgen.
Kram Zara

Mossa från frysen och en liten kattleksak

Förra året så frös jag mossa, i går så hittade jag mossan i frysen, det fungerade att frysa mossa, för att ha till sen, nu tänkte jag förstås inte vänta ett helt år.
Sen la jag bara ner mossan där på fatet, det blir som ingen planerad dekoration, utan, det bara hamnade där, med lite annat oplanerat.

Ett halsband jag gjort av söttvattenspärlor förut. Det blir så läckert med pärlor mot mossa.Alltså lite så där hafsig dekoration. Det finns ju förstås bättre mossa ute, det gäller att passa på innan kölden fryser allting till is.
Jag måste påminna mig själv om det.

Kattungarna är små, så jag vill inte släppa ut dem obevakat. Så i går så gick jag ser till sjön, sågade av en liten asp, som jag skruvade fast i en tjock plankbit, och sen i tröskeln i vardagsrummet.
Ett träd inne, ja varför inte,. Kattungarna var glada, de klättrade upp och ner hade jättekul.
Jag ska se om jag hittar ett grövre träd senare.
Efter att ha läst i kattforum(där folk för övrig blev jättearga på varandra) så har jag förstått att situationen för katter ser helt annorlunda ut i norr  och söder.
Ja kan då berätta att i Norrbotten så är vi så glesbebyggda och vi som bor på landet, har katterna fritt ute i naturen, och de brukar gå bra, flera i byn har katter som blir jättegamla.
Så har jag också förstått att om man vill släppa dem lösa i söder så blir folk arga och tycker att man är oansvarig, det ser säkert ut annorlunda med mycket trafik.Det förstod jag då jag ringde en uppfödare i Göteborgstrakten, för hon blev mycket arg när jag sa att katten skulle vara ute, i friheten, jag helt ovetande om den syn man hade där.Hon skulle då inte sälja nån katt till mig sa hon. Och jag fattade noll.
Katter ar ju en frihetsälskande varelse, det är känt, och jag har full förståelse för om man inte kan ha dem lösa, men då jag har möjligheten själv så vill jag ge dem ett liv som de älskar.
Så här ska de med tiden få gå lösa, men ännu är de för små, och vi får se till att de kan leka inne.
Tänkte lite spegla hur olika vi bor, med att berätta det, det kan nog vara svårt att förstå hur lite folk vi är här.
Önska alla er andra en underbar helg.

Så vill jag tacka för era kommentarer som värmer, och glädjer mig.

Tack snäll ni!!

Många kramar Zara

Ett tillägg till detta. Många har frågat vad tjärugadd är och nu ska ni få veta det. 

Här eldar vi med tjärugadd.Först så tar man en enormt gammal stubbe, från ett träd som växte för jättelänge sen. Man hugger bort en bit och den är svår att hugga lös.

Så här ser stubben ut.

Visst så är det otroligt att träet är så friskt inuti, och det beror just på att det innehåller jättemycket tjärämne.

Av dessa stubbar så tillverkade man trätjära förr i tiden, min farfarsfar hade så många tjärdalar att han fick namnet tjärukungen.

Stubben måste vara av tall, och det finns inte tjäruved i söder, bara på vissa ställen i landet, i huvudsak i norr.

Här hugger mannen den i bitar, jag kan också det men är lite klenare så han får göra det, han har ju växt upp i skogen i stort sett när han var barn, bott ute sen liten, sovit under bar himmel, huggit sin egen ved. Så han vet exakt var man sätter yxan för att den ska splitta upp, den är mycket tjurigare än vanlig ved, för det är liksom en del av den övre roten.

Det är helt otroligt vad den brinner om man får tag i rätt stubbe, den tar eld i regn och i snö och is, den doftar gott av kära, jag älskar tjärugadd, och brukar plocka med mig hem.

så nu vet ni vad jag menade med tjärugadd.

Kram Igen.

Höstglöd

Hösten har kommit till Norden.

Vi hade ovanligt mycket rönnbär i år, de gamla säger att då får vi lite snö, för att busken inte kan bära bördan två gånger, så vi får väl se då.
Sen kom massor av fina sidensvansar och åt upp alla rönnbären.

 Vi har varit ute i skogen, eldat  druckit kaffe.Ofta så tar vi tjärugadd, och eldar med, men vissa ställen finns inte så mycket, då tar man med ved.

Kåsan har jag tillverkad år 2002. Den enda jag gjort, det var väldigt roligt, och tälja till den, och nu är den redan sex år, otroligt.Så nu har jag druckit kaffe i den i sex år redan.
Få se hur länge den håller.

Det finns mycket vackert i skogen, här en talltopp, på en tallplanta med vattendroppar.
Sen kommer lite höstbilder hemifrån.

.Min prudus padus colorata, är nu röd i bladen.

Vallmon kämpar mot hösten.De är fulla i frön,till nästa år.

 Som ni ser så har hösten kommit långt, nu ligger vi före alla som bor Söderut, det gör vi aldrig på våren.
Det är en kort sommar här hos oss.
Snart har alla löven fallit, man kan se hur det glesas ut, och man vänjer sig sakta inför årstiderna. Det är en klar hög luft och vackra färger.
Har ni tänkt på att de vackra färgerna har en varm färgton, som om de vill värma oss inför den kommande årstiden, herr vinter.
Bli inte rädd nu, vi måste ju ha vinter, hoppas inte ni i Söder får så mycket snö, här är vi van, men om man nu ska tro rönnbärsbuskens spådomskraft, så blir det lite snö, i år.
Varma höst kramar från  mig.

Zara

En fågel i busken är bättre än en i järnspisen. Kattbusar och stugan.

Hej Alla goda.

En dag när jag kom  ner från vinden, gick jag in i ett rum där vi har en järnspis, då hörde jag ett konstigt ljud, men det låter som om det är en fågel i röret till järnspisen.
Nämen den är nog ute, jag kollade överallt, men för säkerhets skull öppnade jag den undre luckan, under ugnen, för jag vet att det finns en direkt förbindelse, till rökröret i fall de skulle vara en fågel där.
Sen gick jag ut, när jag kom in i hallen nästa gång hörde jag fågelkvitter inne, men oj var det verkligen en fågel inne i järnspisen.

Jo minsann den satt först i köksfönstret, och hade flugit genom hela huset dit, först hade den då förirrat sig i ett långt rökrör ända ner in genom de trånga utrymmena och till slut hittat ut genom luckan längst ner i järnspisen, stackar liten, den var alldeles rufsig och tufsig.

Den satte sig i en torkad rosbukett, sen på en spegel.

Jag öppnade fönstret, och dörren, fotade lite på håll, den var rädd, lyckades smyga på den, fånga den och släppte ut, den, har aldrig fångat en fågel, den var så mjuk och varm.
Den flög, och den flög först i en buske, sen vidare, till synes helt oskadd, men lite omtumlad, och spretig.
Hur i hela världen kom den in i röret, och ända ner till spisen?
Jag blev så glad när fågeln flög igen.

Tur då att vår nya små marodörer inte hade blivit utsläppta, ja då undrar ni vad då, för marodörer.
Man kan kalla dem sockersöta eller godingar, eller dögulliga också om man vill.
Kattungarna

Jo det blev två, inte meningen, först men livet levs som det vill ibland. Jag hade beslutat mig för en raskatt, för en enda gångs skull, men då hade bonden i byn massor av kattungar, och jag menar verkligen massor.
Han hade 15 stycken, när vi kom fanns det nio kvar.
Två blev tagna av en annan, och mina söner kunde inte motstå dem de tog en, men så kunde de inte lämna den lilla svarta, för hon hade varit sjuk.
Ena sonen ville inte släppa den. Båda vi föräldrar kunde inte säga nej.
Nu blev vi med två bondkatter, den ena liten ynklig typ, och konstiga fötter.
De här två hängde också som  ihop, de lekte, så de passade bra.
sen hade bonden tagit emot katter från höger och vänster, så en del raskatter var inblandade, den vänstra katten har visst någon ras i sig, kanske även den lilla.
Vi vet inte, men nu är de redan älskade och om pysslade.
Men vilka marodörer, jag hade glömt hur det är med kattungar.
Två stycken. Vi har all möda i välden för att de inte ska gå upp på bordet och köksbänkarna. Tusse skötte sig exemplariskt, men just bord och bänkar försöker vi lära dem att låta bli.
Gissa om den där lurviga är envis.
Först fick de vara uppe i ett rum några dar, för att vänja sig.
Då såg de ut så här.

Sen fick de äntligen gå ner för trappen.Då såg de ut så här.

 Vågar vi? Jo det gjorde de.

Här är han fortfarande försiktig.Men inte länge, den här kissen är helt galet vild nu.
Nästa gång de gick ner så var fröken blyg först.

Efter några dagar så ......................

Bara bus.

Hon den lilla, behöver lite extra omvårdnad, en försiktig liten lady.Han är helgalen.
Två otroliga charmtroll.

Men på natten då är det världens liv, de springer fram och tillbaka, hittills så har det bara slagit söder en lampa och två blomkrukor, hannen, den lurviga har nåt konstigt läte som jag aldrig hört förut.
Han nästan kvittrar, eller nåt, och när han blir arg så morrar han på ett konstigt vis.
Vi har inte låtit dem gå ut ännu, utan ska vänta två veckor, så de blir riktigt bekväma här, så de inte smiter tillbaka till bonden, så får vi hoppas att de stannar.
Jag förstår om ni tröttnar  på kattbilder nu, det vill på bli en hel del såna nu.
Som avslutning kan jag visa bilder från stugan.

Bordet och stolen har nästan vuxit över, men vi brukar inte klippa gräset där, det är en skogstomt.
samtidigt så tycker jag att det är charmigt med såna här bilder.

Så här såg det ut på kvällen, vi sov där, det händer inte ofta för vi har så nära hem.
Skräpet på golvet är inte skräp utan rosblad, som en person har strött ut som lånade stugan.
De fick ligga kvar, ett tag.

Så här såg det ut på morgonen, rätt färgglatt har jag målat där.Min dotter har skrapat på dörren tidigare, och jag tycker inte det stör, så det får vara kvar.

Morgonsolen silas genom de skrovliga antika rutorna, och bildar ett mönster, som jag gillar nästan bäst med stugan.Sånt här ser man inte i nya hus.Sen när det blåser i träden så rör mönstret på sig i en vacker ljusdans.

Plockade in luktärter när jag kom hem, vilken natt som helst fryser de nu.
Glöm inte att plocka in de sista blommorna.Många höstkramar, till er, nu faller löven i norr.
Zara